En djefla man

Varför heter det färgglad? Hur kan ”kulör” rimma på ”glatt humör”? Vem hittade på ordet pigg-ment? För om det är något som kan få mig att känna mig dyster och trött så är det målning. Eller rättare sagt: frånvaron av målning.

Så länge färgen sitter kvar på utemöbler och staket är ju allt gott och väl. Men eftersom färg är född med en svekfull natur så passar den på att smita under obevakade ögonblick. Höst, vinter och vår, t.ex. Vart den tar vägen har jag ingen aning om. Förmodligen ålar den tillbaks till färgfabriken där den rinner ner i en tom hink – i väntan på nästa säsong.

Men de vinterbleka utemöblerna är ändå det lilla problemet. Bredvid står en mögelprickig träkub med sisådär tio meters sida. Det är vårt hus, och det ska ömsa skinn i sommar. Det muggiga skalet av plastfärg och knäckebröd ska ner och lämna plats för nysågat virke. Jag ser det framför mig: hela gräsmattan är en plankdamm av nedrivet byggskräp, snickaren är som en tupp på byggställningen … och så vi då, som panelhönor som langar och målar, langar och målar … och målar … och målar …
För dessa vidlyftiga plankaffärer krävs ett helt badkar med färg. Frågan är bara: Vilken färg?

Akrylatfärg? Usch, det är ju som att vira in huset i plastfilm. (Ni vet ju hur det ser ut under ett plåster som suttit på hela dan!) Oljefärg? Nja, det kräver ständiga naftkalas för händer och penslar. Och eftersom drulliga personer, t.ex. jag och Lotten, har en tendens att anta den oljekulör vi jobbar med, så vi kommer att diagnosticeras med en massa hemska sjukdomar och sättas i karantän. Att man t.ex. blir blå av tyfus vet alla läsare av Emil i Lönneberga, men vi ber också att påminna om hepatit (gul), rubella (röd) och glaukom (grön).

Nej, nu vet vi vad vi ska satsa på: slamfärg. Billigt, bra för virket och lätt att tvätta bort! Rena hälsokuren dessutom, eftersom den innehåller såväl mjöl som vegetabilisk olja. Traditionella recept beskriver en uppsjö av spännande tillsatser: gammal öl, svagdricka, blod, tran, sillake, lut och tjära.

Hoppsan. Man ska även kunna spä färgen med urin. Aha. En annorlunda möjlighet till kollektivt målningsarbete uppenbarar sig …

En IT-konflikt är under uppseglande i stora gula huset. Båda sidor gräver och rullar tråd inför det kommande telekomkriget – gräver skyttevärn och rullar taggtråd, då alltså.

Alltsammans började när Teliagubben var här och lät sig distraheras av hushållets hantverkarkonversatör. Uppenbarligen hade min svada en avkopplande effekt på honom, för efter besöket rådde en för huset ovanligt eftertänksam tystnad i hälften av hushållets lurar.

Först öppnade jag Telias mystiska aluminiumlucka i hallen. Ur den ramlade ett kulört tarmpaket i ett sådant skick att operation verkade hopplöst – det enda humana hade varit massor med morfin. Sedan gav jag mig ut på dammråttesafari och började följa sladdarna genom trossbottnar och pärlspont. Bakom farfars bokskåp drabbades jag av en insikt. Väck med de sista sladdtelefonerna – hushållets samtal skola hädanefter blifva helt trådlösa!

Nu var det krig! Jag är nämligen gift med en inbiten telefontraditionalist, som i väntan på kontra-IT-revolutionen samlar på Cobror och Dialoger. Pärlan i samlingen är ett härke i bakelit vars lur är lika stor som mina gjutjärnshantlar och ungefär lika tung.

– Om det är någon i hushållet som behöver sladd så är det du, sa Lotten medan hon skrapade chokladsås i mikron. Får jag påminna om de tre mobiler du har blivit av med?
– Har man bara tillräckligt många trådlösa telefoner så hittar man alltid nån! sa jag och plockade ut en napp ur diskmaskinssilen. De är ju så billiga att man snart hittar dem i Happy Meal-kartongen.
– Och så ligger de och pipflämtar efter ström när batterierna tar slut och väcker hela huset. Men det värsta är att hjärnan blir som hårdkokt ägg! sa Lotten och vred ur en mjölkkartong.
– Jo, det har jag också tänkt på, sa jag och grävde upp teblad ur vasken. Om man sänker hjärnans språkaktivitet så får vi ju lägre telefonräkningar!
– Vill du övertyga mig får du förbereda dina argument bättre, säger Lotten och sniffade misstänksamt på en disktrasa.
Varpå jag rusade ut i arbetsrummet, satte på mig ett headset, kopplade in det till min trådlösa telefon och återvände till köket.
– Kolla – det går att städa med båda händerna när man talar i telefon!
– Haha! sade min själs älskade. Hur i hela fridens namn skulle du kunna göra två saker på samma gång?

Det är väldigt vad det växer! Vi är sju i familjen, och var och en av oss har drygt hundra tusen hårstrån på huvudet. Jisses! En miljon trådformiga utväxter som obevekligt ringlar sig ut från hårsäckarna med hunger efter världsherravälde. Lock around the clock!

Mitt eget hår har en tendens att växa på höjden och bredden, snarare än på längden. Naturen begåvade mig dessutom med tre, fyra virvlar, godtyckligt placerade på skulten och en à två kala fläckar. Lägg till lite psoriasis i hårbottnen, som låter flagorna regna så fort jag krafsar mig på knoppen, så förstår du att utgångsläget är bedrövligt. Jag är Mannen utan frisyr.

Min kära hustru kan vi snabbt vinka förbi. Hennes hår är lika förtrollande prinsesslockigt och badbrudsblont som det alltid har varit. Dessutom kommer hon att läsa igenom denna text innan jag skickar den.

Storebror Erik, 12, med kritblont hår och blå ögon, skulle platsa som skådespelare i ett nordfinskt bygdespel. Han kunde spela flaggan.

Systern Ida, 10, började livet med att gå flintskallig i ett och ett halvt år. När håret sedan började titta ut var det så förläget över förseningen att det började fjäska å det grövsta. Hyland förvandlades till Shirley Temple, och Ida fick det mest förtrollande krull. Med åren har håret blivit mindre inställsamt, och erbjuder nu bara lite självfall.

Oskar, 7, utförde en hårrelaterad protest när lillasyster Moa föddes. Medan mor och daltade med bebisen så passade Oskar på att klippa sig själv. Ett lyckat drag, eftersom han fick den uppmärksamhet som han törstade efter.

Moa, 4, har en page vars natur avgörs av några strategiska lockar framför öronen. Om de klipps med omsorg ser hon ut som en blond Uma Thurman i Pulp Fiction. Om de klipps för hårt så ser hon ut som en pige i en dansk tv-serie från sjuttiotalet.

Slutligen Sigge, 2, som har ett hår som ingen kan undgå att beundra. Tänk er spunnet socker i rågblond ton. Eller ett moln i solnedgången.  Det finns ingen frisyr som har lämnats så ovårdad, och samtidigt väckt så mycket beundran. Frågan är om han har hårrötter, eller om lockarna svävar runt hans lilla hjässa.

Innan frisörräkningarna ruinerar oss så får jag väl uppfinna ett alternativpreparat till Stopp & Väx mot nagelbitning. Min variant skulle heta Väx & Stopp. Gnid in i det i håret varje dag så kommer du ständigt att vara lika nyklippt! Och var tror du utvecklingsarbetet ska äga rum? Jo, i mitt test-laboratorium!

Sista kapitlet, i vilket Olsson låter eld, svavel och sonen Daniel regna över skriftställarens hem.

En trist torsdagseftermiddag rör sig sakta över Götaland och för med sig spridda skurar av leda. Dagens uppgift: redigering av en text med titeln ”En unik plattform för kvalitetsarbete”. Urk. En titt i synonymlexikonet brukar ha en laxerande effekt på texttarmen. Låt se: ”kvali …, kvalitets …”. Här är det: ”avsmak, olust, vedervilja …”
Då ringer det på dörrklockan.

Innan jag hunnit reagera slits dörren upp, och som en blixt far Daniel, a.k.a. unge Herr Olsson, förbi dörren till mitt arbetsrum:
– Varför har du morgonrock? hojtar han med sönderskrikna stämband. Får jag vara här och leka? Varför är du så sur när du spelar på datorn?
– Jag spelar inte …, börjar jag, men Daniel är redan borta. Bra! Tillbaks till arbetet.

– Vi fokuserar på kundnyttan genom en klusterrelaterad helhetssyn … mässar jag och hoppas att det ska blidka floskelgudarna.
– BRAAAK! svarar församlingen. Eller rättare sagt: en plågad möbel i barnens rum.
När jag kommer in dit sitter Daniel på en hög förvridna plankbitar, som vid närmare granskning visar sig vara stegen till en våningssäng.

– Daniel – ni måste vara lite tysta, för jag håller på att arbeta …
– Pappa säger att alla som jobbar hemma fuskar med skatten. Jag vet var det finns fusk på Internet. När ska ni köpa en ny säng? Vad lite leksaker ni har! säger Daniel, och drar resolut av öronen på en leksakskanin.

Jag flyr fältet och gör ett nytt försök vid ordbehandlaren:
– … i termer av kreativa kompetensåtgärder … , mumlar jag, lätt illamående. Vem har skrivit den här skiten? Här luktar ju … bränt!
Köket är fullt av flottig rök, med en tydlig doft av majsolja. Daniel står och skruvar i popcornmaskinen med min bästa reservoarpenna.
– Den är trasig. Varför är du inte på jobbet? säger Daniel. Har du inget jobb? Pappa säger att du är en samhällsparasit. Vad är en samhällsparasit?
– Intressant fråga. Låt oss börja med att definiera begreppen ”samhälle” och ”parasit” …, säger jag.

Längre än så hinner jag inte förrän Daniel sitter i min arbetsstol och bankar på tangentbordet.
– Pappa säger att din dator inte har några megahärts. Han säger att vår brödrost är snabbare än din dator. Vad spelar du?
– Jag spelar inte. Jag städar i en text om en fabrik i Kina.
– Varför städar ni inte i ert hus? säger Daniel och rycker ut några kablar på prov. Och så dör datorn och drar sig med trettio minuters plågsamt arbete i graven.

– Nu tog du bort min text, Daniel, säger jag.
– Du skulle ha sparat. Hämta en ny på Internet. Det gör min storebrossa och hans fröken märker inget.
– Ut, ut, ut! Schas! Gå till barnens rum och lek något stillsamt, lärorikt och lönsamt. Ni kan ta varsin glass som starta eget-bidrag!

Nu följer fem relativt stillsamma minuter, och jag stretar på med min text.
– ”Synergiplattform”, ”outsourcing koncept”, mumlar jag, men avbryts av ett rop från grovköket:
– Pappa! Daniel har ramlat ner i frysboxen!

Daniels svada låter sig inte hejdas av kylan från fiskpinnar och skivat formbröd:
– Vår frys är mycket kallare. Vilket skruttigt hus ni har. Min pappa säger att ni sänker priserna i kvarteret.
– Det är väl för att vi kan erbjuda rabatt, säger jag när jag drar upp honom och börjar grunna på en riktigt bra idé …

S L U T

Sommar-feuilleton och medelklassdrama i fyra akter. Tredje kapitlet, i vilket Olsson är på vippen att ge skriftställaren bil-aga för vanvård av fyrhjuligt motorfordon.

Åh, vilken härlig eftermiddag! Ölen är blåfrusen, hängmattan kalibrerad och livet är en fest.

Då står Olsson där igen. Och tittar på min bil.

Med sin granskande blick och sitt illa dolda äckel påminner han om en länsveterinär på besök i kung Augias stall. Olsson har ett passionerat förhållande till sina egna fyrhjulade vänner – ett diskret japanskt affärsbiträde till hustrun och så en högblank Volvo kombi med lättmetallfälgar till sig själv. Glansen i den svarta motorhuven är så djup att man måste ha flytväst. Arbetet som Olsson lägger ner på att gnida, gno och gnugga skulle räcka till puts och studs och blanka skodon för ett helt  jägarregemente.

Olsson är mer intim med sin bil än vad han är med sin fru. Som en kirurg är han inne och gräver i bilens bukhåla. Han sliter i de brummande inälvorna, sticker verktyg i de inre organen och häller välgörande vätskor i bilens kroppsöppningar. Sen gör han testrundor där han slirar runt vändplatsen så att ungarnas landhockeymål far ut i ligustern.

Min bil är en Toyota Camry med dålig hy. Men lite akne hör väl till när man är femton år gammal, inte sant?
– Du får ta och tvätta den ibland, vet du – annars rostar den! säger Olsson och granskar  skärmarna som sällan borstas och följdriktigt har drabbats av karies.
– Hålen är det ungarna som har gjort, upplyser jag honom. De lekte riddare, och bilen var en drake!
– Rena knäckebrödet! säger Olsson och sticker pekfingret genom ett av hålen.
– Jag vet: vi gör en knäckebrödsmacka med glasfibernät och Plastic padding! Då blir den som ny.
– Knappast. Du får åka till skroten och leta skärmar, för det där får du aldrig ordning på.
– Du tror inte att det kan vara bra för däcken med lite extra ventilation?

Olsson fnyser och övergår till att sparka på däcken. Jag anar ett budskap men lämnar det därhän för mitt eget fantiserande om Olssons barndom.

Olsson senior: Usch, vilken grisig hårklump du har i sängen, Olsson lille.
Olsson junior: Men far, det är mitt gosedjur – Nalle Brum-Brum.
Olsson senior: Vad har jag sagt om smuts och lort?
Olsson junior: Men far, mor kan tvätta Nalle Brum-Brum i sin fina tvättmaskin.
Olsson senior: Det skulle du tänkt på förut. Nu är den full av läbbiga löss. In i kakelugnen med den! MO-HA-HA!

När jag tittar upp igen är Olsson försvunnen. Men säg den glädje som varar! Han ligger vid mina fötter och sticker näsan i Toyotans underliv.
– Hur fick du den här genom besiktningen? Har du en svåger på Bilprovningen?
– Jag har faktiskt sparat alla delar! Varje gång något ramlar av så stannar jag och lägger det i bagageluckan. Och så har jag en riktigt fin och dyr varningstriangel.
Olsson sätter sig upp. Med sin svarta nos är han klar för att äntra scenen i Hackebackeskogen.
– Sälj lite böcker så kan du köpa dig en bil, säger han med ett elakt flin.
– Sälj lite bilar så kan du köpa dig en bok, svarar jag.

Olsson reser sig upp, torkar av sina oljiga fingrar mot sidorutan och travar hemåt. Han ser otäckt beslutsam ut. Någonting säger mig att vedergällningens stund är kommen …

(Vad den består i får du veta i nästa veckas avsnitt av vår sommar-feuilleton …