En djefla man

Det trådlösa nätverket krånglar. Först trodde jag det var grannarna som störde – vi är omgivna av tre andra WiFi-nätverk. Men eftersom problemet kvarstår sedan jag bytt kanal så söker jag nu andra förklaringar.

Kan det vara de trådlösa telefonerna? (Då får Lotten vatten på sin kvarn; om hon fick råda skulle vi alla använda bakelittelefoner med nummerskiva av rostfritt stål.) Eller är det leverantörens nätverk som har en router med narkolepsi?

För det verkar som om något som ska skicka ettorna och nollorna vidare liksom somnar till då och då. Och då uppstår en liten paus på 15–20 sekunder.

Vad dessa små pauser har för effekt på hälsa och välbefinnande beror på den strategi med vilken man bemöter dem.

1. Man kan resa sig upp, flytta några prylar och slänga några papper. Då får man motion.
2. Man kan blunda och försöka slappna av i nacke och axlar. Då blir man mindre stel.
3. Man kan sitta och reta sig på burkjäveln och internettahelvetet som bara fuckar upp hela skiten. Då rinner syran till och magslemhinnan blir lite, lite tunnare för var gång.

Alternativ 3. verkar dumt. Håller mig till de två första.

Jag begriper inte det här! Efter tio års traggel med texter så envisas jag fortfarande med att skriva stelt och stroppigt så fort jag ger mig in i en ny genre. I detta fall bloggosfären.

Ha! Jag märker det i skrivande stund – att jag pausar efter varje mening och granskar frasen med kritiska ögon. Inte bara mina kritiska ögon, utan även Lottens, mina uppdragsgivares, mina redaktörers, mina kollegers och – till yttermera visso – mina läsares ögon.

Bort, bort med er allesammans! Det är jag som skriver, inte ni. Duger det inte så finns det mycket annat att läsa, min fru till exempel.

Follow your feelings, Luke. Ta av dig hjälmajäveln och kör manuellt. Pang, boom, krasch och hela Death Star åt jävelhelvetet!

Så var drömmen förverkligad: bokhyllan som vi väntat på i tjugo år. Skrivarhemmets härd,  referenslitteraturens utbredda famn!

Byggd i limträ av en snickarmästare från Ärla är den stadig nog att stå pall för tre–fyra världsdepressioner, ett par regionala krig samt sju års missväxt. Potifar Bergman, min sonsons sondotters dotterson kommer att knacka i dess ärrade hyllplan och säga att ”På den tiden förstod de sig på kvalitét.”. (De stavar det så på den tiden, konstigt nog!)

Så här ser den ut. Är den inte vacker, så säg?