… och därför är det ingen konst att tömma mejlen på vilken trottoar som helst i Stockholm. Alla som vet minsta lilla om nätverksteknik tjatar om det hela tiden, men uppenbarligen tjatar de inte tillräckligt: OM DU SKAFFAR DIG TRÅDLÖST NÄTVRK SÅ MÅSTE DU KRYPTERA TRAFIKEN ELLER FILTRERA MAC-ADRESSERNA.
Annars kommer filurer som jag att åka snålskjuts på din bredbandstjänst.
Jag älskar fornborgar, att varsamt kliva bland blocken som travades av valkiga nävar i forna ofärdstider.
All den möda som ligger utspilld här.
Internetuppkopplingen funkar inte. Kan det vara snickarna som kört skjutit en spik — de är ju förvisso beväpnade med pickadollor — rätt genom ethernet-kabeln på utsidan av huset? Eller är det en grinig server som står och surar på internet och tänker att ”jag skiter väl i era bit packets, skicka dem till en annan dator men låt mig vara ifred!”.
Batteriet håller på att dö till datorn. Mätaren säger
Med Apples musikprogram iTunes kan man (naturligtvis) sätta betyg på låtarna i sin samling – ett till fem stjärnor. Så här ser min egen tolkning ut av stjärnuppradningen:
Det intressanta med denna poängsättning är att man kritiskt granskar låt för låt, oavsett om man har fått för sig att man gillar ett album eller inte. Och vad blir det förbluffande resultatet?
Jo, att vissa album som man alltid trott att man tyckt om i själva verket består av ganska bleka låtar. Ett exempel på det är Turin Brakes’ The Optimist LP eller Radioheads The Bends. I dessa båda fall är det bara två–fyra låtar som får ligga kvar på iPoden.
I andra fall blir betygssättningen en bekräftelse på det man alltid trott. Som t.ex. att The Cures The Head On The Door (1985) är populärmusikens bästa album. Titta bara:
Jag kommer hem från föräldramötet, irriterad och besviken. Som en varningssignal från ett kylskåp på glänt piper ett ord i min skalle. Opportunism.
Så här definierar NE ordet:
”det att (alltför mycket) anpassa sig efter yttre (tillfälliga) omständigheter eller efter andras (tongivande) åsikter för att nå vissa mål”
Läs den definitionen en gång till och fundera. Hur såg det t.ex. ut på jobbet eller i skolan under veckan som gick?
Ibland tror jag att en världsepidemi härjar – den dödliga sjukdomen opportunism …
Jag håller just nu på att ladda ner ett antivirus-program från Symantec som ska installeras i min konstlade PC-miljö (skapad med hjälp av ett program som heter VirtualPC).
Men fy, vilken svenska! Frasen ”Kör programmet då nedladdningen är färdig” heter i Symantecs tappning ”Lansera programvara då nerladdning fullbordats”. Termen ”nedladdningshastighet” har förvrängts till ”överföringsvärde”. Och så vidare …
I Windows landskapet figurerar negativ yttring av semantiska säkerhetsvaktning över linguistik kvaliteten på svensk! Varför är det aldrig någon som protesterar? Eh, ursäkta: Fördenskull är det icke-individ som objekterar mot?
För den som följt familjens kräkkalas i Lottens blogg kommer det inte som någon överraskning att jag just nu tillbringar en hel del tid i tvättstugan. Här står en kassettbandspelare och en papplåda full med band i en fullständig röra. Inventeringen är en nostalgitripp till de avlägsnaste delarna av minnenas skog.
Ett enfaldigt blandband från tidigt nittiotal är av någon anledning inspelat på dubbla hastigheten, vilket gör att teeeempooooot ääääär vääääldiiiigt seeegt när det spelas upp. Låtarna förvandlas när de krälar genom gyttjan på det här viset. De blir tunga, förvridna och i vissa fall riktigt spännande. Plötsligt blir jag helt fascinerad av Simply Reds ”Something got me started”. Rytmsektionen bankar låten blodig, Mick Hucknails falsett förvandlas till Darth Vader-bas. Till och med saxofonsolot går att lyssna på.
Saxofoner, förresten. Vart har alla saxofoner med tillhörande saxofonister tagit vägen nu på 2000-talet? Ruvar de på hämnd någonstans? Tänk när hundratusen bittra saxofonister dyker upp som Joshua och hans trumpetgubbar – gulp, svälj!
Vilken litterär genre gillar du bäst? Mitt svar brukar vara ”Den som inte går att kategorisera!”. Men när jag nu sitter bland bokstaplarna svarar jag nog hellre ”Den där böckerna är tjocka, uniformerade och numrerade.”
Nya paradbokhyllan är fem meter på bredden och nästan tre meter hög. Jag har inte mätt exakt, men vi kommer att kunna peta in omkring 30 hyllmeter böcker.
Och vet ni vad som är så besynnerligt? Det räcker inte. Det räcker inte på långa vägar!
I den gamla hyllan, som nu skulle riggas ner, har volymerna stått i dubbla rader – ”Lärobok i psykologi”, ”Skånskt–svenskt lexikon”, ”Myten om Sisyfos” av Albert Camus. Nere i källaren hittar jag bortglömda kartonger – Nordisk kriminalkrönika 1989, 1989 & 1990, Jarl Kulles självbiografi, ”Månen och eldarna” av Cesare Pavese.
Och vet ni vad som är så sällsamt? Jag känner dem nästan allesammans, även om jag bara har läst en bråkdel av dem från pärm till pärm.