Pang, bom, rattattata! Solartilleriet lägger en mördande eld över vinterns försvarslinjer. Fältmarskalken Gumman Tö leder sina temperaturtrupper och hugger in på snön. Nu ska den få vad den tål!
Visserligen talar underättelsetjänsten, SMHI, om ett motangrepp efter helgen men då ber jag att få citera Churchill:
”Now this is not the end. It is not even the beginning of the end. But it is, perhaps, the end of the beginning.”
Snart är Kung Vinter på full flykt, lita på mig!
”Ja vårn, ja,
ja vårn, ja,
tjong fadeladeli,
dä ä e fina ti !
Da stecker sä ur jola,
å guschelôv för sola,
ho ä så gla å bli !”
Med näsan djupt in mellan pärmarna så pirrar det i hjärtat en stund. Bär med dig ett minne av en hågkomst av det lilla pyret till känsla. Blekt skimrar det men det är äkta vårljus.
Den 12 mars 1888 drabbades nordöstra USA av en förfärlig snöstorm. Under loppet av ett par dygn begravdes New York i ett meterdjupt snötäcke som sedan höll staden isolerad under flera veckor.
”Det kunde varit värre” är alltid en tröstande tanke.
På SMHIs webbplats kan man under rubriken Marskyla läsa om marsvädret:
”Meteorologiskt sett är det så stor skillnad under början och slutet av månaden att den ur statistisk synvinkel borde splittras i minst två delar! ”
Köldrekorden för mars har (nästan) alltid infallit under den första hälften, medan värmerekorden har infallit under den andra hälften. Vi närmar oss alltså en viktig brytpunkt: den där vintern bara måste ge upp! Håll ut i en vecka till – sedan befinner vi oss i den våriga halvan av mars.
De skriver att ”ett grundtips måste bli att dessa stora underskott efter de första 7-8 dagarna kommer att bli betydligt mindre när vi närmar oss månadens slut.”
Och sedan kommer den ljuvliga viskningen: ”Just nu finns det faktiskt hopp om vårtemperaturer redan i nästa vecka …”
Vi tar det tre gånger till. Gör gärna svikthopp (ett ord som frammanar en bild av en medelålders kvinna i röda trikåer och sockiplast – det måste vara Tyra Olsson, min mellanstadielärarinna!) medan du läser högt :
>En fågel bland blodigt ris
bland skrikande skogars ångest.
Himlen sjunker, alle man i livbåtarna.
Himlen sjunker, alle man i livbåtarna.
Hjärtat, hjärtat är mitt såriga arv
en skrikande värld
där strupen … nej!
Luften tar slut, skriv upp det på listan.
Luften tar slut, skriv upp det på listan.
Som ett molande är hon jag har kär.
Allting snurrar, snurra tillbaka.
Allting snurrar, snurra tillbaka.
Det är vackrast när det skymmer.
Tre tappra fåglar som sjunger sig in i våra hjärtan dessa kärva vårdagar:
(Notera att blåmesen och talgoxen är ganska nära släkt; båda tillhör släktet Parus i fågelfamiljen mesar, Paridae.)
>Färdiga att falla från en frusen hängränna
Genomborra händer och fötter
Genomborra våra bländade ögon
Genomborra vår värkande sida
där vattnet sipprar ut.
Södervägg är Golgata i mars
Vintern slog sig ner på sin breda röv och där blev han sittande utan tanke på att han hotar kväva oss alla.
Men låtom oss icke inledas i dysterhet i detta andtrutna mörker. Härmed postulerar jag våren! (Och ni kan lita på mig eftersom jag växt upp vid Öresund där vi alltid ansett Vintern vara en patetisk figur.)
Dagens soliga budskap är att vintergäck och snödroppar redan för två veckor sedan stod och sorlade i klungor under buskarna i Østre Anlæg, nära Østerport station i København. De hälsade så mycket till sina frusna bröder och systrar i Sverige och lovade ”snart, snart!”.
Fotnot: postulera = ’förutsätta såsom sann eller existerande utan bindande bevis’.
>Åh, vad jag hostar. Jag hostar så jag skakar, så att bålen fylls med mjölksyra, så att ögonen trycks ut och röda sprickor sprider sig i vitorna.
Jag hostar så det skriker i lungorna, en rytande storm genom bronkerna. Ja, som en en mullrande motor i bröstkorgen är hostan, som storpukan dånar den. Undan! säger den och sparkar sig igenom tystnaden som hela tiden hotar att återvända.
Hostan löser upp mig inifrån, jag är en grotta av vaniljkräm och jag väntar på den tunga som ska rannsaka mig.
Världen har förändrats på ett avgörande sätt under de senaste tre åren. Hur det har gått till vet jag inte, inte heller vad det kommer att innebära. Vi befinner oss för nära för att kunna urskilja vad som skett och vad som måste göras.
Det enda jag vet är att vi kan inte fortsätta göra som vi gjorde förut. Resultatet blir inte det avsedda. Den existentiella nordpolen har flyttat sig och vi måste göra nya missvisningstabeller.
Framtiden är inte farlig. Vi ska inte vara rädda. Men vi måste hålla ögonen öppna.