Det bodde ett folk på en skogig udde, strax under polcirkeln. Gång på gång hade deras förfäder körts bort från platser där landskapet och klimatet var vänligare och nu befann de sig i en trakt där vegetationsperioden inte var mer än en grön, solig blinkning i ett mörker som doftade fuktigt ylle. Ja, det är inte fel att kalla det groteskt uttänjda vinterhalvåret för en formlig naturkatastrof som skördade sina offer i köld och svält.
Våren drabbade människorna med ett kollektivt vansinne. Man kunde inte nog prisa det faktum att man inte längre behövde sitta i sotmörkret, tälja räfspinnar, stoppa strumpor, lyssna på de gamlas blodiga berättelser och hoppas att förråden av hårt bröd och salt sill skulle räcka över senvintern. Ankomsten av grönska och ljus och värme var inte bara ett trivsamt faktum – det var fundamentet för hela existensen, något som räddade dem från att bli tarvliga självspillingar allesammans.
Men tiden var knapp, och redan i maj kändes oktobers kyliga ilningar. Nu gällde det att hålla truten och arbeta. Visthusboden skulle fyllas till bristningsgränsen så att även de klenaste barnen och de magraste gamlingarna kunde överleva ännu en vinter.
Det fanns ingen tid för experiment – bara för att göra som man alltid hade gjort. Det fanns inget utrymme för vildhjärnor – kollektiv koncentration på väsentligheter var det som gällde. Så skapades Jantelagen för allas överlevnad. Håll tyst, rätta in dig i ledet och knota på som vi andra!
Fattigsverige lever i oss. Somt bör vi skaka av oss. Somt är värt att vårda.
Har den äran på födelsedagen, Sverige!
Jag är en främling i detta land,
men detta land är ingen främling i mig.
Jag är inte hemma i detta land,
men detta land beter sig som hemma i mig.
Gunnar Ekelöf, Non serviam (1945)
