Kategorier
Kulturyttringar

Micah P. Hinson

Jag är DRABBAD!

Ibland känns det som om hjärtat blivit till läder. Ibland känns det som om intresse och passion har dissocierat, som om musiksamlingen transformerats till en formel- och tabellsamling, som om allt blivit förutsägbart och försäljningsbart.

Tre nya album i veckan som konverserar artigt och vickar takten med vristen, men inga som viskar, vrålar eller vädjar och vrider sig på golvet, stänker blod eller hulkar i skuggorna.

Jo, det händer. Senast var det, låt se …  Clem Snide. Dessförinnan, eh …   Eels.

Kategorier
The Noble Art of Rotsnubbling

Novembersöndag

Gråa skyar, vit frost, bruna löv, grön mossa, svart lera, röda kinder … blåa naglar.

Kategorier
The Noble Art of Rotsnubbling

Vid sidan av stigen, på gränsen till mörkret

Fjolårsgult är sommargräset.
Står i frusna hopar och väntar på frostens ankomst.
Somliga med ryggen knäckt.
Andra med tyngda vippor och hängen.
Andra reser axen högt i trots.

Alla ska de vika sig för snön.
Tryckas mot svarta jorden
som kysser dem med humusdoftande läppar.
Lösas upp, förintas, glädjas, minnas, glömma, glömmas, göda, nära.

Kategorier
The Noble Art of Rotsnubbling

Enwattaren

Nu vill alla nattorienterare ha en metallhalogenlampa som kostar sjutusen spänn och lyser upp natten värre än Långe Jan. Jag skrev om saken i Skogssport för ett år sedan och var rätt så entusiastisk. Nu är jag mer tveksam. Vad var det Edgar Allen Poe skrev om vetenskapen?

”Science! True daughter of Old Time thou art!
Who alterest all things with thy peering eyes.
Why preyest thou thus upon the poet’s heart,
Vulture, whose wings are dull realities?”

Ovanstående är ett ovanligt komplicerat sätt att säga att jag tycker det är både synd och korkat att springa nattorientering med en lampa som lyser upp halva skogen. Lite som att spela biljard med tratt. Eller spela fotboll utan motståndare.

I kväll var jag ute med min enwattare från Clas Ohlson och ljuskäglan var så liten framför mig att jag knappt kunde få in fötterna i den. Alla odjur och gastar återvände. Kärren började bubbla och jäsa, mossan kröp kring anklarna på mig, knotiga kvistar kliade mig bakom örat. Riddar Katos väktare låg tvärs över stigen och snarkade.

Nu kände jag igen natten som den var när jag var barn. Så jag stängde  av lampan och sprang i månskenet.

Kategorier
Ett djefla lif

Följden av hösten

1. Naturen gräver en grop och fyller igen den. Allt som sprang ut faller ner. Allt det som grönskade friskt och sträckte ut sina gröna fingrar. Nu multnar det och förvrids. Rötterna river med svarta naglar i mullen.

2. Den som gräver en grop åt andra faller ofta själv däri. Fyller ut hålet med sina synder. Sipprar in i mullen, kristalliserar, genomfuktas av det evigt fallande regnet.

3. Kliv med raska steg genom lövdrivorna, vädra lungorna med höstluft, peka ut riktningen för dig själv. Sommaren gömmer sig bakom åsen, kanske kan du skymta dess gyllenglänsande svans.

4. Fanan på höjden, täckt av skrivtecken,  säger ”Seger”. I vems namn? För vilket syfte? Enligt vems metod? Där har du något att tänka på!

Kategorier
Ett djefla lif Kulturknutterier

The Wasteland

Jag var en djuping när jag gjorde lumpen, en manisk läsare som tog halade upp en bok ur benfickan så fort det gavs en paus.

Aloysius Bertrand, Heinrich Böll, Hermann Hesse, Aksel Sandemose, Stig Dagerman,  — vilken brygd för en själfull yngling!

Malajen på regementsbiblioteket tyckte att jag var en kul prick. Fjärrlånen — inspirerade av de kulturtidskrifter jag plöjde — var många. Någonstans i systemet var det en bibliotekarie som tyckte det var billigare att skicka kopior istället för en massa böcker. På så sätt fick jag t.ex. ett litet kompendium med alla de dikter av Jean Cocteau som översatts till svenska.

Därför var det i kompendieform som jag först mötte Det öde landet av T.S. Eliot — närmare bestämt översättningen av Thomas Warburton från 19## (?). Det var början på en ungdomsförälskelse.

Kategorier
Ett djefla lif

Med anledning av bananflugor …

… som mött sitt öde i vinäger och diskmedel.

”ch’i’ non averei creduto
che morte tanta n’avesse disfatta.”

Dante: Inferno (III:56-57)

”jag hade inte kunnat ana
att döden redan slagit ned så många”

(Ingvar Björkessons översättning från 1983)

Unreal City,
Under the brown fog of a winter dawn, 
A crowd flowed over  London Bridge, so many,
I had not thought death had undone so many.
Sighs, short and infrequent, were exhaled, 
And each man fixed his eyes before his feet.
Flowed up the hill and down King William Street,
To where Saint Mary Woolnoth kept the hours
With a dead sound on the final stroke of nine.

T.S. Eliot: The Waste Land (1922)
Kategorier
Ett djefla lif Poesi & cetera

Dansa din djävul!

Download dansadansa.mov

Min äldste son är en djefla yngling som kan göra många konster. Redigera dansvideor i iMovie, till exempel.

Kategorier
Historia Kulturknutterier

Alla försvarar de sina titlar

CKM Media AB släpper snart en översättning av en tysk Wehrmacht-soldats krigsmemoarer. Författaren heter Günther Koschorrek och bokens titel på svenska är Frontschwein.

Frontschwein var vad tyskarnas ärrade veteraner kallade sig själva (jfr engelska grunt). Motsatsen var Etappensau – soldater som enligt frontkrigarna befann sig i säkerhet på staber, i trängen etc.

Intressant, tänkte jag och började leta efter information om boken på tyska eller engelska.Detta var vad jag fann:

  • På svenska har man valt det krigsnostalgiska Frontschwein.
  • Amerikanarna ger oss en billig agentbokstitel: Blood Red Snow.
  • Den tyska titeln är närmast poetisk: Vergiss die Zeit der Dornen nicht.

Sällsamt.

Kategorier
Ett djefla lif

Vargmannen

Vid fyrtiotvå har jag långsamt hjärta men snabba fötter. Det går fort nerför, tårna väljer platta små fläckar mellan rötter och stenar.

En tvär krök. Eftermiddagssol på skördade fält. In i skogen igen.

Längre upp i backen står en man med ryggen mot mig och glor stint och bredbent in i skogen. Jag tänker att han står och pinkar och harklar mig högljutt. Han vänder sig mot mig och verkar en smula lättad.

Sen säger han att han såg en varg i skogen. Som en stor schäfer, fast grå. Den lufsade genom den risiga skogen där borta, stannade och tittade rakt på honom.

Vargmannen håller upp en gren. Den hade han greppat för i fall att. Jag tycker den ser lite klen ut för sitt syfte. Undrar om den inte är lite murken också. Men vi är överens om att det nog är bättre att vråla vargen på flykt.

Sen springer jag in i hans vargskog och spanar till höger och till vänster och fortsätter söka efter den vilda välsignelsen.