En djefla man

Jag är fri, fri, fri när jag vandrar på gågator och genom shoppinggallerior. Vi har nämligen infört konsumtionsförbud i familjen eftersom Lotten snart ska till USA – kulprylarnas, sportklädernas och facklitteraturens förlovade land. Därför kan jag gå i lugn och ro och spana på folk och glo på manicker utan att bli smekt av hagalenskapens tusenfingrade flimmerhår.

Om det mesta som går att köpa kan jag förresten säga att det inte är värt pengarna. Spånplattemöbler, korkade tidskrifter, sönderfallande skor och flottiga muffins – alla ger de dålig eftersmak (särskilt muffins).

Men några saker i min stad är verkligt prisvärda. Låt oss gå en sväng:

1. Först går vi till musikaffären och köper en kinabyggd westerngitarr med solitt granlock. De kostar tvåtusen spänn idag, och är riktigt anständiga vad avser ton och spelbarhet. Ingen begriper hur kineserna kan få ner priserna så radikalt. Men faktum kvarstår: en sån gitarr kan skänka dagliga timmar av glädje i minst ett decennium.

2. Sen går vi till pastarestaurangen Parmasoni på Kungsgatan där man kan glufsa pasta och slafsa sallad för två tjugor ända tills de stänger stället. En ren och snygg matsal med perfekt service.

3. Till slut går vi till biblioteket och hyr en högklassig och aktuell film för 20 kronor. Med tre dagars lånetid gives utrymme för att gå igenom extramaterialet för den som så önskar.

PS Kom på en sak till: årskort på Parken Zoo som ska inköpas under försäsongen. Ger många glada stunder i Fantomenland.

Jag googlar på den svenska webben om begreppet ”mobbing”. Rätt som det är stöter jag på en sida som lär ut den så kallade Gemensamt Bekymmer-metoden. Det rasslar av tioöringar i min hjärna när jag läser. Det här är alltså manuset till den bisarra pjäs vi tvingades delta i för några år sedan, då en person jag älskar så innerligt fick stryk varenda dag i skolan.

GBm är, som jag ser det, en love, peace & understanding-metod som går ut på att de vuxna pedagogerna ska smycka sig med blommor och känna sig Bamsemysiga och förträffliga. Hade de följt upp resultatet av hela denna hycklande härlighet hade de bleknat av förskräckelse.

Därför ska jag be att få lägga till en fas V till metodbeskrivningen:

Nöjda med att ha ljugit sig blå under samtalen i fas IV återgår de misstänkta mobbarna till att håna, frysa ut och fysiskt misshandla (det i pedagogens ögon f.d.) offret. Nu har deras självförtroende växt eftersom de insett att de enda som stod i vägen för deras maktutvidgning, dvs. de vuxna på skolan, är fullkomligt tand- och aningslösa.

Som en särskilt roande detalj i den nya vågen av trakasserier använder de sig av sådant som framkom under de förtroendefulla samtalen. Eftersom offret där – i försoningens namn – gav upp de sista resterna av sin stolthet är han eller hon nu fullständigt hud- och försvarslös.

Samtidigt sitter pedagogerna i lärarrummet och njuter av den varma, goa känslan i maggropen. En behaglig stämning!

När jag kom noterade jag att många gäster stod ute på altanen och pratade. Jag förmodade att de ville kasta ett öga på de vackra omgivningarna innan de åt.

Så jag smet i pausen mellan huvudrätten och desserten och gav mig ut i det kvällsfuktiga gräset för att leta. Och titta så mycket jag fick ihop!

Ett trögtryck hasade sig över Skanderna och lade sig tungt tillrätta. Nu kravlar vi i dess  hull, plattas till av valkarna och söker skugga i de fuktiga vecken.

– Herr Trögtryck, Herr Trögtryck, luften tar slut.
– Sätt dig i källar’n, låt bli att gå ut.
– Herr Trögtryck, Herr Trögtryck, när ska du gå?
– När ingen kan andas och alla är blå.

Under trögtryckets kropp tänks inga tankar till slut. Föreställningar, insikter och uppslag förångas och gnuggas in i den blåa himlen.

Vi spikar fast oss på stranden, spänner ut oss som hudar i garvarens verkstad och låter solen suga oss fria från vett och sans.