Jag är en klang- och jubelidiot, en trallande fåntratt och virrpannad träskalle. Men jag räddades av min fru och en Electrolux Ultra Silencer.
Herregudminjisses & amalia – så här var det! I 20 år har jag brukat Mac OS-datorer och de senaste tio åren även regelbundet uppträtt som särskilt sakkunnig i ämnet i kraft av min roll som frilansskribent för norra Europas största Mac OS-publikation. Av kära, nära och perifära även ansedd som digital molijoxare av megamått, med koll på hubbar, rotrar, swittchar, portar, slottar, kort och protokoll. Även upp- och nedgraderingar, in- och avstallation, påbyggnader, uppfräsningar och utbyten.
Men så sitter jag där och öppnar ett paket från Teknikmagasinet med ett häddsätt och hittar en cd-skiva i miniformat – inte en fullstor, som ett stekt ägg, utan en liten,som ett mariekex.
Och den, ja den, den stoppar jag rätt in i slotten på min MacBook innan någon hinner säga VAIHELVETEGÖRDU?
Nu tar vi en långsam, förtydligande utvikning så att även en microcefal troglodyt som jag begriiper: datorer med slott (springa) sväljer småskivor och vägrar spotta ut dem. Småskivor kan endast användas i datorer med bricka.
Nå, tillbaks till mitt privata helvete med en svald skiva. Jag grips av en mental klåda som får mig att göra dåraktiga ting. Världen är stjälpt över ända, och hela skapelsen kommer att rinna ut om jag inte får den upprät strax, nu och meddetsamma.
Jag petar med farliga ting i springan: kontokort, pappbitar, t.o.m. en bordskniv. Men skivan sitter djupt, och inga råd från webbens diskussionsgrupper kan hjälpa mig. I min nöd skriker jag efter min fru.
Hon kommer, hon ser och sätter på vår blåa dammsugare. Sätter slangen mot cd-springan och – slurp! – så är den skivan ute och blinkar mot eftermiddagsljuset.
Åh, välsignelse! Skimrande sällhet! Vid den kvinnans sida vill jag vandra.