Mina mardrömmar är så banala och enkelspåriga. Detaljer som tid, plats och händelseförlopp skiftar visserligen men drömmarnas teman är ständigt desamma:
Historielista
Helsingborgsbloggaren Kamikaze skrev en listutmaning för historiebloggare. Här kommer mina svar:
• AdLibris • Bokus • Internetbokhandeln
Fågel-pop
Läste just att den fantastiske falsettsångaren Jonathan Meiburg i Shearwater är ornitolog (Shearwater betyder ’lira’ – en albatrossliknande fågel).
Med anledning av detta upprättas härmed en liten lista med fågellåtar (i ingen särskild ordning):
- Rooks (’råkor’) av Shearwater
- I Like Birds av Eels
- Blackbird av Lennon-McCartney
- Eagle av ABBA
- Tjo va’ de’ va’ livat i holken av Povel Ramel
- I’m Like a Bird av Nelly Furtado
- Albatross av Fleetwood Mac
- When Doves Cry av Prince
Uppdatering:
Det här var ju lite magert. Hjälp mig gärna att fylla på!
… den 8 oktober:
”Jag är glad att få meddela Dig att Sveriges Författarförbunds (SFF) styrelse har beslutat invälja Dig som medlem i förbundet.”
Och så står det med versaler och utropstecken:
”VÄLKOMMEN!”
Ja, jisses, vad det känns vinglande, bubblande, fnissande märkligt. Det fuktar i ena ögonvrån och kniper lite bakom adamsäpplet.
Årets höst-tröst
Will Sheff i Okkervil River sjunger så att hjärtat svider av längtan och kärlek; han låter ibland som en blandning av en icke-inbilsk Kevin Rowland och en icke-patetisk Chris Carrabba men allra oftast bara som Will Sheff.
Emusic har de tre senaste albumen. Färska The Stand Ins är mästerlig.
Det händer att jag saknar uppdelningen av Tyskland i en västdel och en östdel. Själva spänningsfältet mellan de politiska ståndpunkterna blev en generator för gränsöverskridande kulturyttringar, vilket skapade en plattform en tredje, fjärde, femte – ja, t.o.m. en sjätte metaestetisk ståndpunkt som bar på en potential och ett löfte om en arena som bar på möjligheten av en utmaning av estetiska normerna. Liksom.
Ett av de tydligaste exemplen på hur en slags pseudoradikalism kunde frodas bland smulorna från två ideologier i clinch är discogruppen Boney M –inte minst i kompositionen ”Daddy Cool” från 1976. Jag återger här texten i sin helhet:
Shes crazy like a fool
What about it daddy cool
Shes crazy like a fool
What about it daddy cool
Im crazy like a fool
What about it daddy cool
Daddy, daddy cool
Daddy, daddy cool
Daddy, daddy cool
Daddy, daddy cool
Shes crazy like a fool
What about it daddy cool
Im crazy like a fool
What about it daddy cool
Daddy, daddy cool
Daddy, daddy cool
Daddy, daddy cool
Daddy, daddy cool
(spoken) shes crazy about her daddy
Oh she believes in him
She loves her daddy
Shes crazy like a fool
What about it daddy cool
Im crazy like a fool
What about it daddy cool
Daddy, daddy cool
Daddy, daddy cool
Daddy, daddy cool
Daddy, daddy cool
Vid en första anblick kan denna text tyckas banal. Men den som gräver djupare finner snart ledtrådar som leder fram mot ett poststrukturalistiskt credo; man skulle kunna tala om en rutten civilisations svanesång, och den embryonala tillväxten hos en alternativ ståndpunkt, där det som framstår som en populärkulturens trivialisering i själva verket besitter fröet till en omvärdering av destruktiva normer, där klasskonflikten ligger utfläkt som ett ruttnande kadaver på samhällsarenan. Typ.
Eller för att uttrycka det annorlunda: allting är inte så enkelt som att Köpenhamn är huvudstad i Danmark, eller att natriums atomvikt är 22,99. Det finns alltid en problematisering att ta hänsyn till.
Se bara hur raden ”She’s crazy like a fool” med endast en rads respit följs av konstaterandet ”I’m crazy like a fool”. Vad är galet och vad är friskt i en värld där vi alla är fångar i normernas kedjor? Är det inte i själva verket så att galenskapen är den enda sunda reaktionen på en dekadent civilisation?
Det dystra omkvädet antyder en universell värmedöd, där entropin driver de unkna, patriarkala normerna – där Daddy representerar den arketypiska Fadern — mot den totala nollpunkten. Först där kan en nyorientering ta sin början. Det budskapet finns också nedlagt i låtlistan på albumet, där den civilisatoriska prövningen i spåren Daddy Cool och Take the Heat of Me följs av den hugsvalande Sunny.
Varför är intelligenta män som tilldelats inflytande i sin egen lilla maktsfär så förbannat otrevliga ibland? Vad vinner de på att torka hundskiten från sina skor på andras nytvättade självaktning? Älskar de att känna sig ensamma och oälskade? Upplever de sina sura, ogina utdunstningar som god och stärkande alpluft? Suktar de efter att tillhöra drumlarnas hall of fame – en ekoxe med groteska käkar, spetsad på sin egen inbilskhet?
Självbetraktelse
Jag kommer ingenstans ifrån, och jag är ingenting man begriper sig på. Mina intressen är oöverblickbara och mina kunskaper hör inte ihop.
Var kommer du ifrån?
– Nordvästskåne, skulle man kunna säga. Men inte riktigt. Jag pratar inte som dem. Och jag är bara delvis som dem. Men jag är stolt över att jag kan härma skåningarnas sätt att tala. Och visst finns det platser på skånskt territorium som jag betraktar som mina.Vad gör du?
– Skriver, men jag är varken journalist eller författare. Å andra sidan skriver jag i tidningar och ger ut böcker då och då. Borde kanske kalla mig uppdragsskribent. Men å andra sidan drar jag in mer pengar som föreläsare. Fast där är jag nog lika mycket performer som utbildare.Vad är du intresserad av?
– Allt.
Allt?
– Jo.
Kan du specificera?
– Nä.Vad vet du?
– Väldigt mycket. Samtidigt skulle du bli förvånad över hur mycket common knowledge som jag inte besitter. Vissa elementära ting vet jag inte ett smack om.
Så där har det alltid varit. Jag har alltid betraktats som ombytlig och ogripbar. Lite otillräknelig, kanske, hotfull för många. Kullerbyttorna har sett som slingrande, nyfikenheten som snokande, bullrigheten som uppblåsthet.
Men Tigger är bara ett mycket skuttigt djur, och menar inget illa med det.
Mellan båten och bryggan
Dags att lämna sommarholmen och stäva ut på fjärden. Dags att sluta vimsa med fjärilarna över de nickande grässtråna, dags att göra avskedshonnör inför de blyga blomsterna, dags att skyla kroppen och nyktra till.
På bryggan sätter oviljan in, alldeles efter att högerfoten – den sakliga – satts ner på den väntande båtens däck. Vänsterfoten vägrar lämna de tjärade plankorna, tjusad av eftersommarens sirensång, färdig att rusa in bland björkarna, falla framlänges under de lavtäckta aplarna och ruttna med fallfrukten i det gulnande gräset.
Så glider min undre halva isär, kilen mellan mina lår blir bredare och bredare, det blir plats för en katt, en gårdvar, en praktfet sugga …
Då vräker jag min tyngd mot båten, och alla halvorna av mig dråsar ihop på plåten. Kapten suger på pipan, snurrar på ratten, drar i snöret och båtvisslan tjuter så att hela den höstblanka fjärden ryser.
Jag reser mig upp och ser bort mot synranden med grumlig blick.
Mitt musikaliska åttiotal
Last.fm har satt knorren över i:et och pudrat guld över körsbären de senaste dagarna. Här kan man rota fram precis allt i musikalisk väg och bara skvala på.
Igår kväll slog det mig att man skulle kunna göra musiklistor för olika epoker i sitt liv. Här är första försöket: soldat och student.