En djefla man

Min fysiska statusmätare det senaste decenniet har varit de vår- och höstträningar som arrangeras på tisdagskvällarna av Eskilstunas orienteringsklubbar. Om jag i värdig styrfart kan ta mig runt långa banan så betraktar jag mig själv som en man i mina bästa år.

Därvidlag var 2008 ett arbetsamt år för en gammal idrottsman och kroppsneurotiker. Jag drogs nämligen med ett dåligt knä, och all fysisk aktivitet var i princip någon form av rehabiliteringsträning.

Men nu – halleluja, jag är frisk igen! – så kan jag betrakta mig själv som me, myself & I, ego, moi, ich och så vidare. Jag lullade runt i den vresiga skogen öster om Stora Sundby och de flesta stegen var löpsteg – många av dem väldigt låga, men dock.

Jag vet inte mot vem jag ska rikta min tacksamhet, men tacksam är jag över att få vara med igen.

Vi tog hit våra barn, till livets gröna höjd, och därför måste vi också se till att de inte kliver för långt ut på den klippa som stupar mot … vad det nu är där nere. (Jag frågar mig: kan det verkligen – som här – vara en grund liten bäck i en skuggig lövskog, där den fuktiga luften doftar svampmylla och regnvåta sommarblomster?)

När pappa dog kändes det som om staketet på klippan försvann. Fallet är inte längre hypotetiskt. Men därför känns det också mindre skrämmande.

Jag har slösat bort så fruktansvärt mycket kraft på att ängslas i mitt liv. Nu vill jag lära mig leva utan rädsla. 

So my friends if you're worried

Don't worry about me

The grasses are green here

The winters are mild

And the hunger is passing

It's just a sensation

And over the world am I.

LOW ANTHEM: THE BALLAD OF THE BROKEN BONES

(Kopparhatten, Skäralid)

Nu är första numret av Militär Historia ute. Your's truly har bidragit med både signerat och osignerat. 

I lådan mellan förarsätet och passagerarsätet hittar jag två Rollo-kolor och en Dumle-kola. De säger något om mig. Från min far har jag ärvt en uttalad känslighet för blodsockerdippar; utan socker i hjärnan har jag inte bara svårt att tänka – jag tappar också greppet om den situation jag befinner mig i, oavsett om det handlar om föreläsning eller bilkörning.Det är därför jag, precis som min far gjorde, placerar små sugarfixes på strategiska ställen.

Under loppet av tre månader har jag besökt en lång rad museer, berömda byggnader, monument och allmänt kända ställen. På varje plats har jag försökt hålla hjärtat vidöppet för upplevelser och ögonen öppna för förtjänster och brister när det gäller framställning och pedagogik. 

Någon var här alldeles nyss, någon som vi saknar alldeles oerhört.

Där står stolen någon målade förra veckan och satt i härom morgonen. Där är boken någon läste i förrgår kväll. Här står busken han beskar, här ligger veden han travade. 

Ordningen någon lämnade består, men om jag andas ovarsamt så kanske den faller isär. Därför ställer jag mig i mitten av någons verk och håller andan.

Huvudvärk och sömnighet – kroppen känns som om den inte hade nog med syre. Jag glömmer och vimsar, läser utan att förstå. Men det gör inte ont.

Nu går jag genom barndomshuset, där alla ting har berörts av någons hand. Någon garntråd finns dock inte att följa, spåret leder ut i tunna luften … över havet … mot det väldiga frågetecken som tornar upp sig som ett svampmoln vid horisonten.