Från förstutrappan på huset där jag är gäst tassar jag iväg på lätta –om än något stela – ben i aprilkvällen. Nerför grusvägen, över fälten, in på nästa väg, ett varv på myren. Nu börjar det bli riktigt mörkt, men jag följer kanten av ett lappverk av inägor och låter fötterna finna vägen mellan tuvorna.
I en glänta där stigen kröker står en märklig abrovinsch, upplyst av två svaga och bleka lampor. Först tolkar jag det som en fallfärdig duschinstallation, sedan som en oljeborr (man tänker så mycket konstigt i skymningen). Sen ser jag att det är en foderstation av något slag.
Eftersom Tigger är ett mycket nyfiket djur så går jag naturligtvis fram och tar mig en titt. Jaha, här fodrar man vilt. Kanske för att hålla rådjuren vid liv så att man kan skjuta ihjäl dem sen. Och där vid stengärsgårn ligger en bonnasopahög (rikssvenska: lantbrukaravfallsplats) med antik dammsugare och rostiga kokkärl.
Alldeles intill står ett jakttorn, och nu hör jag att det är någon där. Tunga steg kliver ner för trappan. Det är en stor man i jägarkläder. Jag står stilla så att han kan prata med mig; han undrar säkert vad jag gör där.
Och undrar gör han, ungefär som om jag var en infångad partisan och han var kapten i säkerhetspolisen. Faktum är att han är så hotfull att varningslampan börjar glöda i huvudet. (Är han beväpnad, vilken väg ska jag springa …?)
Det slår mig så här efteråt att han kanske trodde jag var en djurrättsaktivist på grisräddarmission. De frågor han ställer är inte undrande eller misstänksamma – det rör sig snarare om ett barskt förhör. Vad gör du här? Var kommer du ifrån?
Gubbar av hans kaliber har alltid skrämt skiten ur mig, men nu upplever jag en av fördelarna med att snart fylla femtio år: jag är på min vakt, men jag är inte det minsta rädd. Han får raka svar på sina burdusa frågor. Hans tilltal är riktigt, riktigt otrevligt, men jag tar inte illa upp. Situationen är snarast intressant – en studie i besynnerligt mänskligt beteende.
Det visar sig att det jag var framme och kikade på var ett jaktlockbete för vildsvin. Jag får också veta att jag har lagt människovittring över hela platsen så nu kan han, dvs. jägaren, lika gärna åka hem.
Vad jag svarade exakt vet jag inte, men jag förstår att han är besviken så jag förklarar att jag inte visste och att jag ska hålla mig undan om jag ser något liknande i framtiden. För säkerhets skull frågar jag vad det kallas. Jo, en åtel.
Och där tror jag att jag har lyckats beveka honom en smula – att han faktiskt förstått att jag inte menade något illa med att förstöra hans jaktkväll
Men när jag tar de första löpstegen för att ta mig hem till huset där jag sover så serverar han en eftersläng:
– Tack så mycket. Jag har fyra mil hem.
Han känner ilska, jag känner obehag. Men förhoppningsvis är vildsvinen nöjda.
