Och där stod han i sin lysande härlighet
med blicken som väcker fasa och längtan
och den strålande manteln öppen
tornande, tornande över oss
i de förvuxna tujornas kvarter
där varje hjärta armt och mörkt
är inklätt med eternit
evigt, evigt
oåtkomligt
(Kvällssol över Norrköping 2011-04-26)
1. Min far, född 1932, växte upp i en proletär miljö, använde skolan som social språngbräda och blev läkare. Han framstår som en klockren success story för dåtidens samhällsutvecklare.
Barnen börja skriva. Då och då kastar Martin en förstulen blick omkring sig för att med hemlig njutning åse hur de flesta tugga sina pennskaft och våndas. Äntligen får han göra sig. Å, det är en salig timme. Lugn och ro. Slippa att måka och arbeta. Det är ju bara att skriva rätt, och det är ju ingen konst. Välsignade skola. Hela timmen spinner hans själ och han hanterar rättskrivningspennan som en liten spira. Han är kung över tje-ljudet och prins av äng-ljudet. Ja, skulle ni kunna leta upp ett enda ljud som… Nejdå.
”Skolan var en avgränsad värld, en spelplan med egna, tydliga regler och ett lättfattligt program, som eleverna skulle ta till sig för att bli Något. Skolan var inriktad på framtiden, säger han, och jämför med fotboll; utanför planen existerar klassamhället, men på plan råder jämlikhet.– Eleverna kunde bortse från sin bakgrund och utan att göra våld på sin identitet skaffa sig de färdigheter och lära sig de spelregler som fungerade som språngbräda in i framtiden och, inte sällan, en ny samhällsklass.”[—]”Dagens skola har fastnat i Den Goda Viljans Tragik. Med sin extrema individorientering låser den eleverna vid deras ursprungsidentitet. De berövas leken med alternativa identiteter, dagens elevroll rymmer inget annat än att vara ’sig själv’.”
Världen hade varit en trivsammare plats om alla de människor som vill nå en känsla av upphöjdhet hade gjort det genom askes istället för att göra det genom att tala om för andra om hur de ska vara, tycka och tänka.
Den djefla mannen tycker naturligtvis att det är fantastiskt att mittlinjen längs Drottninggatan utgörs av Strindbergcitat, men kan inte låta bli att förbryllas av en sak: samtidigt som de har behållit pluralformerna så har de av någon anledning moderniserat sjelfva stafningen.
Om mig står det precis utanför Spaghettioperan Regina. Här har den vackra combon EF bytts ut mot ÄV. Mitt motdrag är CENSUR!
Språket är en kraftkälla för mänskligt kommunikation. Ord och meningar har kraft att förändra. Så enkelt, men samtidigt så svårt. Hur kommer det sig då att vi glömmer det så ofta? När talet blir stumt, när skriften blir osynlig – vart vänder vi oss då?
Om vi inte hade ord, hade vi inte haft något språk. Det måste vi bära i minnet. Tankarna vi tänker och budskapen vi utbyter hör ihop med språket. Nära. En stark koppling. Fin och värdefull.
Det finns krafter som vill kedja språket i bojor. Sticka in komman som knivar i raderna. Skära i orden de inte känner. Vända och vrida på meningarna tills de inte längre känns igen. Men orden är större än så. De vill vara fria, flyga som fjärilar.
Först när vi skapar en inkluderande plattform för ett livslångt lärande kan vi nå en bit på väg – som att säga ja istället för eventuellt.
Från och med idag kommer artiklar från Krigiska ord att läggas ut på den här bloggen, Historiska ord, som omsider kommer att vara högkvarteret för hela bokserien. Kulinariska ord är på gång och till hösten kanske även … vem vet, vem vet?
Filmen här påminde mig om ordet ”radiak”. Det känns så förlegat och ålderdomligt – på ett förlösande sätt. Ett eko från en förgången epok, som en relik från kalla kriget.
Men 1983–84, då jag utbildades till specialist på skyddet mot kärnvapen, stridsgas och biologiska stridsmedel, var det i högsta grad aktuellt. Vi var nitton utvalda, vår tjänst kallades skyddsingenjör.
En kapten B*****f ledde ibland illa genomförda övningar för oss 19 utvalda. Vi lärde oss bland annat att radiaksanera potatisar med rotborste. Det funkade alldeles utmärkt. Sen skulle vi placera ”det rradjacktiva prreparratet” bakom lager av olika material. Vi konstaterade att bly skyddade bättre mot strålning än trä. Och mot det finns ju inget att invända.
Sverige: Älska mig, lillebror, älska mig! Nu hör du ihop med mig och vi ska bli en fin familj. Du och jag ska ha det bra tillsammans i evinnerlig tid.
Norge: Brenn i helvete, søta bror!
Sverige: Vi är skandinaviska syskon, vi, och trots att vi kivas lite kärvänligt så håller vi av varann så mycket.
Norge: (tiger)
Northug, this is for you!
När jag tävlade under pojkåren hade vi en liknande talang i vår del av Skåne. Han var fullständigt överlägsen i banlöping och terränglöping och en av de bästa i orientering och skidor. Närhelst han prövade på en idrott så gjorde han lysande resultat.
Denne N.N. var alltid nedlåtande och hånfull mot omvärlden, och gjorde en massa fånigheter på tävlingsarenorna. En gång minns jag till exempel att han låtsades att han inte hängde med i sista kurvan, och sen bara spurtade förbi hela gänget med ett pekfinger i luften med sann Northug-attityd.
Vad är kärnan i allt detta? Jo, att talang hör hemma hos dem som gläds över den, inte hos dem som använder den för att trycka ner andra. Vad är viktigt – din egen seger eller de andras förlust?
