Varför tog det så lång tid innan Ukrainas stäpper sattes under plogen? Varför samlades de fredliga människorna – de som ville odla, arbeta och handla – i befästa städer vid floderna?
Kanske är det inte hela förklaringen, men dessa våldsamma beridna män hade definitivt med saken att göra.
För 20 år sedan vigdes två storögda och rynkfria ungdomar i Vikens kyrka, norr om Helsingborg. (Se även Lottens blogg.)
Två decennier har gått – och vilka decennier!
5 barn – så sällsamt olika till karaktär och begåvning, men alla så välsignat godhjärtade, omtänksamma, hängivna och nyfikna på Livet och Tillvaron.
1 Gult Hus – vi bor i dess varma mage, somnar till dess andning; det har rum för tusen hjärtan och tiotusen böcker.
1 firma (eller två kanske man kan säga, eftersom vi hade ett HB innan vi bildade AB) – en farkost med vilken vi navigerar genom 2000-talets lika hopp- som hotfulla skärgård.
7–8 böcker med ISBN-nummer.
Tusentals bloggtexter – som ett konfettiregn över hela webben.
Tusentals träningspass med boll och karta.
Tusentals promenader, fester, evenemang.
Tiotusentals förunderliga stunder av lycka, insikt, samvaro, förståelse, skönhet, humor, mys, trygghet, stolthet.
Sist men inte minst: miljoner glada skratt! Humorn är vårt livsblod.
Idag firar vi våra kära norska bröder och systrar. Eftersom grönskan står regnvåt så här på morgonen väljer vi en Sigbjørn Obstfelder-dikt om regn:
REGN (ur Digte 1893)
En er en, og to er to –
vi hopper i vand,
vi triller i sand.
Zik zak,
vi drypper på tag,
tik tak,
det regner idag.
Regn, regn, regn, regn,
øsende regn,
pøsende regn,
regn, regn, regn, regn,
deilig og vådt
deilig og råt!
En er en, og to er to –
vi hopper i vand,
vi triller i sand.
Zik zak,
vi drypper på tag,
tik tak,
det regner idag.
Fler Obstfelder-dikter
Om Sigbjørn Obstfelder (1866–1900)
(Jämför gärna dikten med Frödings Ett grönt blad på marken som skrevs någon gång under hans sjukhustid 1896–1905.)
Mitt favoritband i årets Eurovisionsfestival var ZDOB SI ZDUB från Moldavien; jag älskar den anarkistiska syntesen av folkmusik och punk där man tillsatt nävar av osorterade influenser. Musikalisk matlagning enligt principen ”vi tar vad vi hittar i skafferiet, bara det har energi”.
ZDOB SI ZDUB
Några band som jag skulle kunna lägga i samma spellista som ZDOB SI ZDUB.
GOGOL BORDELLO
KULTUR SHOCK
ROTFRONT
Jag ser en klar parallell med den irländska folkmusiken som den tolkas av The Pogues. Som jag ser det var punken här inte en urban musikstil som sökte upp folkmusiken; i själva verket är punken något som lösgjorde sig ur en musiktradition som redan fanns på de brittiska öarna. Det är musik som ger de djupast nedtryckta, de av livet kringsparkade en stunds extas i fyllan – en timme bortom plågorna. Precis som i Ukraina, Ryssland och Moldavien.
det lägrade sig en tystnad
över spirande fält
dröjande dröjande
kom där en viskning
från stenhögarna i sumpskogsmörkret
från vallar under mossan
från diken som fyllts av löv från tvåhundra fjolår
minnens oss
vi var en gång resliga som ni
fast våra ryggkotor torkade och vreds av ålder
blodet bultade i våra ådror
senorna slet med sura stubbar och griniga block
över våra läppar kom gnol och svordomar
på pannan pärlade svetten
och för varje vår en ny värk i kroppen
för varje höst en djupare trötthet
minnens oss
vi var en gång lika fästa vid livet som ni
… så han visste vad han pratade om när han liknade blåsippans blad vid en lever!
Om detta har jag skrivit tidigare!
Läser i ett svenskt kulturmagasin om en sovjetisk poet som bevittnade en epok fylld av fasa och övergrepp. Tänker ”Hur kan de tro att detta ska framstå som något annat än gåtfulla språkarkeologiska fynd – mörka ordskärvor från en verklighet som läsaren inte kan föreställa sig”. Ställer en fråga till mig själv, en retorisk: ”Hur ska hennes upplevelse av sin tids lidande på ett begripligt sätt nå fram till en nutida svensk publik?” Reflekterar över det fullständiga mörker som råder i vårt land, i vår tid – historiens ljus faller inte in i våra rum, eftersom någon beslutade att gardinen skulle dras för. Minns detta oförstående, denna kyla som mött mig när jag velat bringa forna tiders lidande på tal. Rekapitulerar en lektion med studenter födda på 1980-talet som bara kunde svara med tystnad när jag frågade vad felet var med denna mening: ”Företaget grundades i Berlin i april 1945”. Grunnar över det faktum att vi än idag har människor i vårt land som lider av PTSD efter det de var med om i andra världskriget – men deras död kommer att passera obemärkt.
Tillbaks till poesin! Jag tror att rader som dessa betyder ungefär ”gadji beri bimba clandridi / lauli lonni cadori gadjam / a bim beri glassala glandride / e glassala tuffu i zimbra” för unga svenska lyrikläsare:
”When I died they washed me out of the turret with a hose.”
(Randall Jarrell)
”If you could hear, at every jolt, the blood
Come gargling from the froth-corrupted lungs,
Obscene as cancer, bitter as the cud
Of vile, incurable sores on innocent tongues”
(Wilfred Owen)
I fell beside him and his corpse turned over,
tight already as a snapping string.
Shot in the neck. ”And that’s how you’ll end too,”
I whisper to myself; ”lie still; no moving.
(Miklós Radnóti)
Det är en sån där djefla dag då du känner sig ifrågasatt från alla håll. Då det gungar i fundamentet. Läraren som varken förstår dig eller ditt barn, och vill fortsätta utöva eftergivenhetens djefla tyranni. Recensenten som läste din bok vilken är en hyvel men som han tror är en hammare och därför skrev att det var en ”djefla konstig hammare”. Fackgranskaren som läste din text där du skrivit att snön var gnistrande vit och som spydigt anmärkte att det vet ju alla att den är svart som sot. Därtill ett arbete som inte blir utfört. Och gräsliga ting som sker på en plats du aldrig besökt. Till yttermera visso bilder som visar krig som dragit in i sovrummet och blod på heltäckningsmattan.
Det är då det är dags att ta fram det där Emerson-citatet och klänga fast vid det:
”Nothing is at last sacred but the integrity of your own mind.”
”Nothing is at last sacred but the integrity of your own mind.”
”Nothing is at last sacred but the integrity of your own mind.”
…
En musikdokumentär i regi av Lotten Bergman: Jumping Blues!
Jag var hemma i Viken under påsklovet och besökte då Galleri Hamnen där jag fastnade för Mats Müllers målningar från omgivningarna. Han har helt enkelt avporträtterat min barndoms- och ungdomsvärld.
(Klicka för förstoring.)
Det här är utsikten från vår busshållplats som kallas Fortet eftersom det tidigare fanns ett värn från Per Albin-linjen där. Nere på strandheden har jag lekt, flugit drake och – inte minst – sprungit hundratals gånger. Riktningen för dagen avgjordes vanligen av vindriktningen. Det gällde att ha medvind hem när man var genomsvettig, annars kunde man bli iskall.
Badet vid vår strand är fortfarande utmärkt: lagom Öresundssalt vatten och fin, lagom långgrund och vanligtvis sandig botten. Och ute vid fyren Svinbådan simmar Pappa i världens alla hav.
Badhytterna är ett slags trademark för Viken. De står vackert uppradade som objets d’art på strandheden. Jag kände ingen som förvaltade någon badhytt, så jag har aldrig bytt om i någon av dem … tror jag, i alla fall.
Hamnen i Viken. Här finns en pir från vilken de modigaste kunde dyka; numera är det knappast tillåtet. Vi brukade fiska krabbor med uppbrutna blåmusslor som vi hängde i ett snöre. När vi var alldeles nya i Viken fanns de berömda Vikenråttorna kvar – brunråttor som gömde sig i ett stenparti bakom piren nånstans vilket numera är utfyllt; mitt minne är inte glasklart på den här punkten.
Konstnären Mats Müller bor i Lerberget. Jag har kontaktuppgifter om nån är intresserad av hans konst.