På en sank ö i Spree klafsade några muttrande germaner omkring så länge i surgyttjan att den så småningom stelnade och blev en ö där de kunde köpa och sälja bärnsten från poljackerna, mårdskinn från folkhemssvearna och smör och öl från de rödnästa danerna och till yttermera visso ta härnadståget från Spreeinsel Hauptbahnhof till de stroppiga romarna som stod och skrek okvändinsord över Rhen nånstans västerut. Sen kom folkvandringstiden och höll man sig inte fast i en kastanj eller lind så kunde man plötsligt befinna sig vid Kaspiska havet eller Tunisien. Sen fick romarna ett nervöst sammanbrott och så var det medeltid, var god dröj.
Martin Luther svingade så sin hammare och drämde fast sina teser i Wittenberg och då råkade alla i luven på varandra, eländes elände, i två hundra år men till den rangliga byggnadshopen vid Sprees strand kom 20 000 allvarliga, välutbildade och flitiga hugenotter från Frankrike samt en likaledes allvarlig, välutbildad och flitig hottentott från Namibia. De ryckte ner alla gardiner och annat lullull, predikade plikttrohet, flit och besinning samt kryddade den lokala dialekten med eleganta franska glosor.
Sen kom Alte ”Pommes” Fritz och gjorde storartade saker, osäkert vad. Sen började Napoleon bete sig å det grövsta och då stövlade Blücher ner till Waterloo och gav honom däng tillsammans med en miljard brittiska sportsmen. Och eftersom historien går fort när man har roligt var det redan dags för Bismarck som fladdrade med både polisonger och mustascher och fick sånt skav av sina järnkalsonger att blodvite uppstod – därav uttrycket ”Blut und Eisen”. Första världskriget som sedan följde var ingen munter historia, och sen blev det alldeles för mycket kaos och sen blev det alldeles för mycket Ordnung.
Fortsättning följer … kanske.
