Så här en vecka efter bokmässan passar det väl med lite poesifestivalsbesynnerligheter? Texten som följer är inspirerad av de famösa festivalerna som hölls i början av 1990-talet och som var Ernst Malmstens språngbräda mot berömmelsen och investerarmiljonerna.Tanken var förmodligen att det skulle bli en serie som Petter Lönegård skulle illustrera.
1. Den här staden heter Lund. Här kommer märkliga saker att inträffa.
2. Denna höst anordnas den stora Poesifestivalen. Poeterna strömmar till staden med bil, båt och flyg. Några cyklar eller går.
3. På stora scenen hålls festivalen. I timme efter timma läser poeterna poesi,de diskuterar poesi och skriver poesi. I pauserna äter de poesi eller går på toaletten och sätter sig en stund och läser i en diktsamling.
4. När dagen ha gått dricker de en massa sprit. Några kräks, andra slåss eller hånglar. I stora hotellets korridorer tassas det hit och dit, det knarrar i sängbottnar och hörs vällustiga ljud.
5. Vid nästa poesifestival har det blivit fler poeter. För varje år blir det fler poeter.
6. Varje höst så småningom, invaderas Lund av ett antal poeter som vida överstiger stadens befolkning. Alla skriver och läser poesi, och de blir fler och fler.
7. En del poeter är bra. De säljer sina diktsamlingar och har det ganska bra. En del poeter är dåliga eller missförstådda. De får bara komma ut på eget förlag,och de böckerna är det ingen som köper.
8. En darwinistisk mekanism börjar verka. Dåliga poeter vill ingen kn***a med, dessutom svälter de snart ihjäl. De som finns kvar blir fler och fler hela tiden.
9. Snart finns det två poeter per normal invånare i det här landet. Därför sker en viss mättnad av marknaden. Diktsamlingarna lagras i allt större överupplagor, och regeringen börjar tänka ut alternativa användningsområden.
10. När till slut de flesta människor har blivit poeter är förvirringen total. Ingen begriper något av vad de andra säger.
(Lund den 27 november 1991)
Ett svar på ”3,5-tummaren 4: Poesifestival”
Denna skröna får mig att associera till en om ett måssamhälle jag minns från 70-80-tal.
En del måsar kom på att det var lättare att stjäla fisk från andra än fånga själv – till slut KUNDE många inte fånga fisk, och hela samhället höll på att dö ut.
En metafor för vår egen tid….