1. Min far, född 1932, växte upp i en proletär miljö, använde skolan som social språngbräda och blev läkare. Han framstår som en klockren success story för dåtidens samhällsutvecklare.
2. Harry Martinson, född 1904, hade kanske inte samma förutsättningar eftersom han föddes nästan trettio år tidigare och till yttermera visso tillhörde de djupast föraktade och försmådda i dåtidens bondesamhälle: sockenbarnen. Men i skolan kunde han lägga av sig tiggarkastens trasiga kåpa och dra på sig kungamantel – han var kung över tje-ljudet!
Barnen börja skriva. Då och då kastar Martin en förstulen blick omkring sig för att med hemlig njutning åse hur de flesta tugga sina pennskaft och våndas. Äntligen får han göra sig. Å, det är en salig timme. Lugn och ro. Slippa att måka och arbeta. Det är ju bara att skriva rätt, och det är ju ingen konst. Välsignade skola. Hela timmen spinner hans själ och han hanterar rättskrivningspennan som en liten spira. Han är kung över tje-ljudet och prins av äng-ljudet. Ja, skulle ni kunna leta upp ett enda ljud som… Nejdå.
Jag ger nu ordet till Jonas Frykman, professor i etnologi (LUM, Lunds Universitet Meddelar, nr 6 1998):
”Skolan var en avgränsad värld, en spelplan med egna, tydliga regler och ett lättfattligt program, som eleverna skulle ta till sig för att bli Något. Skolan var inriktad på framtiden, säger han, och jämför med fotboll; utanför planen existerar klassamhället, men på plan råder jämlikhet.– Eleverna kunde bortse från sin bakgrund och utan att göra våld på sin identitet skaffa sig de färdigheter och lära sig de spelregler som fungerade som språngbräda in i framtiden och, inte sällan, en ny samhällsklass.”[—]”Dagens skola har fastnat i Den Goda Viljans Tragik. Med sin extrema individorientering låser den eleverna vid deras ursprungsidentitet. De berövas leken med alternativa identiteter, dagens elevroll rymmer inget annat än att vara ’sig själv’.”
Ett svar på ”Skolan som min far och Harry Martinson gick i”
”Den goda viljans tragik” – välfunnen formulering.