Grått, regnigt och blåsigt över Öresund när maka och två söner ger sig ut med den gröna urnan som innehåller pappas aska. Med oss följer en pensionerad begravningsentreprenör och tre medlemmar av Sjöräddningssällskapet.
Busväder över Kattegatt och Öresund.
Båt och utrustning är så imponerande, besättningen vänlig, artig och disciplinerad. Jag är från och med nu en stor fan av Sjöräddningssällskapet!
Urnan är tyngre än vad man kan tro. Min biokemist-skolade hjärna börjar automatiskt kalkylera ask-vikt … kalcium, kalium, karbonat … men kommer just inte fram till nånting. Båten gungar och dunsar på vågorna.
I 38 år har jag haft anknytning till Viken, men aldrig har jag sett Svinbådan på nära håll. Det är som att möta en älg i skogen – stor, kraftfull och gåtfull.
Båten gungar kraftigt när det är dags att sänka askan. Jag ställer urnan på däcket, går ner på huk och kryper fram till relingen. Där håller jag i urnan i de två tampar som omger den och sänker försiktigt ner den i vattnet. Den guppar några gånger på ytan, ger upp, blir tung och ger efter för djupet. Den gröna skuggan suddas ut i det gröna vattnet – sedan är den borta.
Allt är fullbordat. Allt är fulländat.
56°09.035 N
012°32.612 E
3 svar på ”Nu simmar simmaren i världens alla hav”
Vilken tur att de 22m/sek, som vi har nu, lät vänta på sig!
Hur kan något så sorgligt och oförklarligt plötsligt bli så och outgrundligt spännande, hjärtligt, nära och så märkligt vackert?
Jag är rörd! … omskakas och ryser och förundras över min egen dödlighet och arbetar nu vidare med ett stilla leende och ett eko i djupet av min kropp.
Plopp!
Sorgligt och oförglömligt, smärtsamt och spännande — och en stor skönhetsupplevelse.