Jag tittar och lyssnar om och om igen på den lilla flickan med broderad blus och blomsterkrans i håret när hon sjunger Katiusja – den sovjetiska krigssången om flickan som troget väntar på sin soldat vid fronten. Det finns nog ingen sång som har starkare konnotationer av oändlig sorg och vanmakt, men också en glödande beslutsamhet.
Får mig också att tänka på sommaren 2009. På en bangård i Sevastopol, där vår sovvagn stod uppställd över natten, var det en rysk guide som prompt skulle ha mig att sjunga sången. Eftersom jag inte kunde den ryska texten skrålade jag en svensk för full hals – en version som vi bassar sjöng när vi gjorde militärtjänsten 1983–84:
Lille Ivan springer över stäppen
k-pist knattrar, Ivan faller död.
Blod och tarmar över stäppen sprutar;
lille Ivan springer aldrig mer.
Efteråt skämdes jag lite för att jag vanhelgat en rysk krigsrelik. Men guiden anade inget – hon var så nöjd så med min inlevelsefulla tolkning.
När jag nu tänker efter så tycker jag inte att jag behöver skämmas. Min text är också en yttring av Den Stora Sorgen, om än en mycket anspråkslös sådan. Trots allt var jag en soldat i ett land som på den tiden ansåg sig vara reellt hotat av stormakten i öster. Min nidvisa är också en artefakt från ett museum över ett krig som aldrig bröt ut, från en politisk situation som gjorde att unga män på ömse sidor Östersjön såg varann som framtida fiender på ett slagfält.
Ett svar på ”Katiusja och den oändliga sorgen”
”Russera e´ett snällt fôlk, di bare sjunger”
sades det ju i Ack Värmeland i den gamles barndom….