Avslutade alldeles nyss sex timmar med Augustus ”Gus” McCrae (Robert Duvall) och Captain Woodrow F. Call (Tommy Lee Jones) – två ex-Texas Rangers som när ålderdomen börjar närma sig beslutar sig för att driva en herd of cattle från den gudsförgätna Texashålan där de bor till Montanas fria vidder.
Miniserien Lonesome Dove gjorde stor succé på amerikansk tv när den sändes 1989 vid en tidpunkt då alla förståsigpåare ansåg att såväl western-genren och miniserie-formen båda var döda. Och den är verkligen magnifik, trots anakronismer och lågbudgetlösningar då och då. Framför allt är den verkligen en tour de force för två av USA:s finaste karaktärsskådisar.
Jag har en weak spot för western-eran (ca 1865 till ca 1890). Jag kan inte sluta förundras över att när det moderna samhället störtade fram med stormsteg i Europa och på den amerikanska östkusten så tog man time out i frontier land och gick tillbaks till en samhällsstruktur som inte ens är medeltida feodal, utan snarare mer lik förkristen tid i det perifera Europa. Dock med hypermoderna inslag som trådbunden kommunikation via telegraf, populärkultur i form av dime novels och nyhetsbevakning som är förvånande lik våra dagars (det sistnämnda kan ni tolka välvilligt eller kritiskt efter eget tycke och smak).
Med den fonden klar är det bara att slänga in några människor, var och en med sina styrkor och svagheter. Vips har man ett drama! Eller som Lucretius (ca 95–55 f.Kr) uttryckte det i Om tingens natur (De rerum natura)
Bäst studerar man mänskan i nöd och hotande fara
ty det är först i motgång en man visar upp vad han går för
– då lockas allting fram som han förut dolde i hjärtats
innersta gömslen, masken slängs och sanningen blottas.
(Övers. Ingvar Björkeson)