En av min barndoms stora läsupplevelser var De vita björnarna (1969) av Åsa Nelvin. I en tid som präglades av socialrealism och ideologisering (läs: indoktrinering) representerade hennes bok något helt annat: fantasi, längtan och förundran. Eller som Dan Andersson uttryckte det: ”Det är något bortom bergen, bortom blommorna och sången, det är något bakom stjärnor, bakom heta hjärtat mitt.” Visst är det mycket i boken som påminner om Bilbo och Sagan om ringen, men gestaltningen är underbar, stämningen hjärteknipande, persongalleriet fascinerande och själva fantasirikedomen oförglömlig (som synes).
Just nu håller jag på med hennes magnum opus, Tillflyktens hus från 1975. En förbryllande roman av en fenomenalt talangfull skribent. Ofärdig och formlös, men gripande och vansinnigt intressant.
2 svar på ”Åsa Nelvin in memoriam”
Som den språkpolis jag är, kan jag inte annat än reagera, när du kallar ’Tillflyktens hus’ för Åsa Nelvins magnus opus. Latinets ’opus’ ser visserligen ut som ett maskulint substantiv, men det är förvisso neutrum. Om du måste ta till latin i stället för att använda det svenska ordet ’storverk’, bör du alltså skriva ’magnum opus’.
Tack för påpekande. Du har ju alldeles rätt.