Tänk om man vore som hydran.
För varje motgång, för varje försakelse
förlorade man ett huvud
som sedan växte fram igen
med en väsande, huggvillig tvilling.
Så när du tvingades inse
att tiden inte räcker
för att skriva en roman
om din medelåldersängslan
så
huiiiitt!
fanns tiden inte bara för detta
utan även för att skriva
en modern pastisch på Spoon River Anthology.
Och när du uppgivet accepterar
att du aldrig kommer att lära dig
piano eller tyska
så
blingelingeling!
så står både
Das wohltemperierte Klavier
och Goethe och väntar på dig.
När någon ratat dig
som yrkesman
och sagt att dig behöver vi inte här
så
klankklonkbonk!
så har du två nya uppdrag
som ingen annan än du
kan ro i hamn.
Varje minut
vore som en jordnöt
som kan delas i två
där varje del
ger lika mycket
som helheten.