Det är de små gesterna av ovarsamhet som ger mig mest magsyra. Den vuxna personen som framför ett tusenkilosfordon har just brutit ett antal av de regler han eller hon anser sig ha sanktion att bryta och ställs nu inför följande fråga:
– Ska jag stanna och släppa fram knatten som vill passera den gatsnutt som enligt de regler som gjorts upp ska vara fri från trafik … eller ska jag trycka lite extra på gasen så att sexåringen förstår att här kommer jag och jag är vuxen och måste komma tio sekunder snabbare till jobbet eftersom jag satt uppe sent igår och skrev kommentarer på Facebook och var lite mosig i morse och inte kunde komma upp och är lite sent ute?
Svaret är naturligtvis följande:
– Jo, jag ska trycka lite på gasen så att sexåringen förstår att här kommer jag, step aside och bereden väg för herr Andersson, herr Pettersson, herr Lundström och mig.
Nånting argt och vilt inom mig vill rycka ut honom ur bilen och vråla:
– Ditt förnipplade ålahue, är det ett sånt här samhälle du vill ha? Ett smita-förbi-tänja-regler-skita-i-det-gemensamma-släppa-skräp-på-golvet-låta-nån-annan-och-regler-är-bra-om-andra-följer-dem-men-jag-är-ju-speciell-precis-som-Alexander-den-store-Ramses-II-Caesar-eller-Gud-Fader-själv-samhälle? Vet du vad ett samhällskontrakt är? Reflekterar du nånsin över varför du aldrig behöver tända vårdkasar när krigsherrarna kommer ridande mellan skogsholmarna, varför ditt hem inte blir nedbränt eller varför dina barn inte blir sålda som slavar till en stam i Småland? Har du funderat på varför i hela världens namn någon har lust att ta hand om dig när en sårad idealist får tokspel och ger dig en tjottablänga mellan lysmaskarna så att du måste åka plingplongtaxi till plåsterkåken?
Och på skolgården, mellan högljudda och rolösa barn, vandrar skolpersonalen i gula reflexvästar och med vingklippt lärarauktoritet.