Medan faxametern tickar på

Jag kommer ihåg en AD-ass vi hade på byrån där jag jobbade i ett avlägset förflutet. Tösen var uppvuxen i en trygg memyself&I-miljö, förmodligen med två curlande medelklassföräldrar som önskade henne allt gott och väl i livet.

En eftermiddag bad jag henne skicka ett fax, ett Viktigt och Betydelsefullt Fax som jag själv inte kunde skicka eftersom jag skulle skriva säljkontrakt, gå till advokaten, göra repövning eller delta vid barnsbörd. Alternativt något helt annat.

Jag instruerade henne noga: det här MÅSTE iväg, det är JÄTTEVIKTIGT att det kommer iväg, du har en STOR och BETYDELSEFULL uppgift här!

Sen åkte jag iväg med onda aningar i ryggsäcken.

Nästa dag gnetade jag på som vanligt tills en irriterad kund ringde och undrade vart det VIKTIGA FAXET hade tagit vägen.

Jag öste honom med ursäkter, ungefär som man öser en kalkon i ugnen. Sen sprang jag in till AD-assen som satt där så ungdomligt skön och oåtkomlig.

”Faxet, faxet, faxet – vad hände med faxet!?”

”Jag försökte men då funkade det inte och sen slutade jag försöka.”

Sedan dess symboliserar denna nittonåring den bildsköna opålitligheten för mig. Be henne aldrig byta däck, deklarera eller hämta dina barn på dagis!

Fax är för övrigt en förkortning av fuckedupsimil.