Spindlar och ormar i septemberskogen

Jag skrev om spindlar häromsistens. Och som jag berättade är augusti- och septemberskogarna är fulla av deras nät. Under långpassen i lugnt tempo springer jag in i dem gång på gång, hör det mikroskopiska ljudet när linorna brister. Jag kan inte låta bli att känna mig som jätten Luns som brakar in i fredliga enstöringars hus och sprider förödelse; flugorna lär dock se mig som deras champion.

Häromdagen korsade jag ett litet kalhygge utanför Hållsta. Strax före skogsbrynet fastnar jag med foten och faller framstupa. Mitt i fallet känner jag först ett hugg av förfäran, sedan att jag kastar mig åt vänster för att inte landa på den plats som tyngdlagen anvisat åt mig. Det är först när jag reser mig som jag förstår varför.

I en rutten stubbe till höger om mig ligger en mörk ringlande kropp; det är en underskön, glänsande svart huggorm som suger i sig sommarens sista solsken. Hade jag ramlat rakt fram hade jag satt ner handen rakt på den. Nu räddades jag av de urgamla delar av hjärnan som har en inbyggd mönsterigenkänning av giftiga djur. Samverkan mellan visuell perception, bildanalys och motorisk intervention går blixtsnabbt – medvetandet har inte en chans att uppfatta vad det är som sker förrän allt i praktiken är över.

Någon ormskräck lider jag sannerligen inte av, men om så hade varit fallet hade jag kunnat säga att för en gångs skull hade jag nytta av den gamla evolutionära utrustningen djupt ner i hjärnans vindlingar.