Om jag skulle göra en lista – utan speciell inbördes ordning – över mina rockikonhjältaridolkompisar skulle den innehålla bland annat
- Robert Smith i The Cure
- David Bowie (t.o.m. 1981)
- Dave Grohl i Foo Fighters
- J Mascis i Dinosaur JR
- Neil Halstead i Mojave 3
- Roddy Woomble i Idlewild
- Mark Seymour i Hunters & Collectors.
(Måste fundera mer på den där listan … den är längre … men den här kort-versionen får räcka för stunden …)
Det närmast jag kommit de sex översta är ett kort med en personlig autograf från Robert Smith, förmedlad via taxichauffören som brukar köra honom från Bognor Regis till London. Den sjunde har jag dock träffat i verkligheten, när han gjorde en mycket obskyr spelning i Eskilstuna – av alla platser på jordklotet.
Jag passade på att fråga honom en sak som jag då undrat över i drygt 20 år: varför inleds låten ”Talking to a Stranger” med raden ”Souvent pour s’amuser les hommes d’équipage”? Varpå Mark gav sig in i ett resonemang om en sjöman som dödade en albatross och allt vad det kan leda till.
Med andra ord: istället för att resonera kring dikten L’Albatros av Charles Baudelaire, där albatrossen är en ganska tydlig metafor för konstnärens tafatthet i den naiva realismens tillvaro, så reflekterade han över The Rime of the Ancient Mariner av Samuel Taylor Coleridge, där albatrossen som den gamle sjömannen dödar är en betydligt mer svårfångad symbol.
Jag opponerade mig inte. Jag bara tänkte att även hjältar kan virra till det, och att Mark trots allt är en lysande sångare och låtskrivare.