När jag varit sjuk brukar jag springa två steg i taget uppför tillfrisknandets trappa, till hälsans och kraftens plattform där jag med Cornelis kan utbrista ”Halleluja, jag är frisk igen!”.
Men efter mötet med värstingen Donnie Streptococcho som kickade mig med klackjärnet mot halsen så går det så sakta över; jag kanske inte just kryper uppför tillfrisknandets trappa, men jag hänger tungt på ledstången och vilar efter vart tredje steg.
Nu beror ju detta naturligtvis på att jag jobbat röven av mig i tre dar – ja, jag har gnetat på genom luftvärnselden med två motorer utslagna, och landade vid basen med vingliga landningsställ klockan halv nio igår.
En sammanfattande katakres skulle alltså vara att jag är en flåsande B-17-bombare med två utslagna motorer och genomskjutet nostorn som hänger över ledstången och ligger i gästrummet – husets tystaste och prydligaste rum – och tittar på Bones-episoder i en enda oordning för att inom ett par dagar stå på hälsans och kraftens plattform och ropa ”Halleluja, jag är frisk igen!”.
Ett svar på ”Långsamt uppför tillfrisknandets trappa”
Hals-und Beinbruch!