Hittills har jag hyst en larvig motvilja mot Spotify som kan sägas vara besläktad med min ringaktning av skidliftar. I ena fallet handlar det om att ”musikupplevelser som inte kostat pengar eller möda i någon form är inget att ha”, i det andra om att ”upplevelser som du inte slitit för, till exempel glädjen över att få fara i nerförsbacke efter en tung uppförsbacke, är ingenting värda”.
Men nu har jag slutligen kommit på bättre tankar, och provar nu på ett Premiumabonnemang. Det som fick mig att byta inställning är de fantastiska möjligheterna att byta spellistor och musiktips med kända och okända vänner.
Spotifyanvändare kan klicka på nedanstående länk och höra soundtracket till en av de mödosammaste perioderna av mitt liv: det sista halvåret i formalinångorna på ett molekylärbiologiskt labb i Lund, nån gång runt 1991–92. Min dagliga tröst var ett Al Stewart-band som jag spelade och vände, spelade och vände. På ena sidan Time Passages, på andra sidan Year of the Cat. När jag tittar tillbaks kan jag notera att min självdisciplin var titanisk.
Idag kan jag väl säga att jag tycker Al Stewart lider av en viss Chris de Burgh-mesighet, eller vad man ska kalla det. Det går dock inte att förneka att han är en skicklig låtskrivare med känsla för starka melodier. Och något som jag naturligtvis uppskattar är hans historieintresse.
Precis som när jag var förälskad på gymnasiet så handlade alla låttexter om mig och min situation.
”Nothing that’s forced can ever be right
If it doesn’t come naturally, leave it”
”And you’ve thrown away the choice and lost your ticket
So you have to stay on”
”There was never a doubt that she had to get out, she just had to find a way.”
”Lucy worked a different club every day,
And though she put her mind to it,
Her heart was never in it”
Spotifylistan Al Stewart, den sorgsne molekylärbiologens tröst