>Om oavsiktlig poesi

>Poesin finns ständigt omkring oss. Jag menar då inte att vi fortfarande har utmärkta folkbibliotek, eller att bokhandeln erbjuder mycket bra svensk lyrik i billig pocket. Nej, jag menar att poesi dyker upp där vi minst anar det, det gäller bara att känna igen den. I det ögonblick någon kallar en följd av ord för poesi, kan den också tjäna som poesi.

Vad hade jag svarat om någon bett mig gissa upphovsmannen bakom följande rader?

Lampan i taket, tavlan på väggen, bordet framför soffan, skåpet vid väggen
pojken bakom dig, mattan under dina fötter, bandet om armen, efter frukost
under rasten, före avresan.

Kanske hade jag associerat till Ekelöfs anslag i ”Sent på jorden”:

blommorna sover i fönstret och lampan stirrar ljus
och fönstret stirrar tanklöst ut i mörkret utanför

eller till de första raderna i ett ”albumblad” i ”Sorgen och stjärnan”:

En kväll, en dörr, ett dunkelt rum, ett fönster som blänker svart, en lampa som stirrar blint över en trave böcker

I själva verket utgör raderna exempel på prepositioner från ett kompendium i ”Grammatisk terminologi för nybörjare” från Romanska institutionen, Lunds universitet. Under rubriken ”adjektiv” börjar texten:

År 1897 startade från Spetsbergen en svensk nordpolsexpedition, som var djärvare än alla tidigare. Det ovanliga med den var, att den skulle flyga över de öde isvidderna i en styrbar luftballong.
En svensk expedition, ett gott humör, en gynnsam vind, ett härligt väder. Gynnsamma vindar. Den djärve ledaren, den sista rapporten. Det slutliga ödet. De döda männen.

För mig framstår raderna helt oavsiktligt som ett förtätat drama, där åratal av nationalromantisk förberedelseyra slutar i den ensammaste död en människa kan möta. Jag menar inte att det är färdig poesi, men det kan utgöra underlag eller sätta igång oväntade associationer hos den som läser och byter roll till poetens.

Det är samma sak som att jag aldrig lyckets skriva några personliga rader om när vår hibiskusplanta blommar, trots att det är ett ljust tecken som har ingjutit mycket irrationellt livsmod under tunga dagar. Däremot kan pennan skena när jag stöter på den gåtfulla abonnenten ”Signes sår och smärta” i telefonkatalogen.

Ibland är det enstaka ord, som ”hjärtröta”, namnet på en växtsjukdom som i mina öron låter som en långt framskriden, tärande mjältsjuka. Eller ”stenfoster” (grek. litopedion) som egentligen är ett litet ofött foster som har förkalkats i livmodern.

En mörk vinter var jag gäststudent i Köpenhamn på ett fysiologiskt laboratorium där jag jobbade på kvällarna i trånga ensamma korridorer. På dörren till det rum där analysvågarna stod fanns en lapp: ”Håll orden i vaegterummet!” (håll ordning i våg-rummet). Detta hade någon lustigkurre ändrat till ”Håll orden i verdensrummet!” (håll ordning i världsrymden). Detta motto växte ut till ett tanketema för mig. Dels kan det tjäna som ett ekologiskt credo i en tid där miljöfrågorna blir allt mer globala, men också som en minnesregel då individen utforskar tillvaron (som min åtta månader gamle som som nu gnager på ordbehandlaren). Självaste Eliots J Alfred Prufrock frågar sig ju ”Do I dare disturb the universe?”.

Och när vi befinner oss i de högre sfärerna måste jag nämna att Lunds universitets telex-kod avslutas med bokstavskombinationen LUNIVER S, som lätt modifieras till l’univers. Och där ute, i de kosmiska molnens dunkel slutar min betraktelse. Där måste vara mycket kallt och ensamt.