En klyscha som får mig att osäkra min revolver är följande:
Svenskan är ett fattigt språk. Engelskan har många, många fler ord!
Det är lika klyftigt som att påstå att Jan Guillou en bättre författare än Hjalmar Söderberg. Hans romaner är ju mycket tjockare!
I Q, Storbritanniens ledande tidskrift om populärmusik, hittade jag en skojig reflektion kring detta. Redaktören David Quantick skriver om 10 saker som engelsmän är kassa på. En sådan sak är att komma till saken (Get to the point).
Fråga en fransman om han han vill ha en portion till, och han svarar Oui!. Engelsmannen, däremot, uttrycker sig så här:
On reflection, I am not entirely disinclined to accept your delightful offer!
Dettta är, enligt Q, också skälet till att engelsmän aldrig har sex. Till exempel kan den primitiva kraften hos tyskens Mein Gott! Ja baby ja! knappast matchas av det engelska:
Goodness me! Indeed I am delighted! I answer lifes challenge in the affirmative!
(På min fotostatkopia ser jag inte vilket nummer det var av Q. Ni får nöja er med att tidningen förmodligen var från 2001. Ursäkta denna slarviga källhantering!)