… som om varje vecka vore den sista, som om gröna blad kostade miljoner, som om fem välfunna ord kunde förändra historien, som om innerlighet och tillit kunde göra skillnad, som om glansen i en saltglaserad kruka kunde illuminera allt som var undangömt och dunkelt, som om siffror vore pärlor i ett sammetsskrin där fingrarna kunde vältra sig som delfiner i ett bollhav, som om alla sladdar som går hit och dit nånstans löper samman, som om telefonen på bordet låg och grunnade på goda nyheter, som om pennan var medveten som sin omvälvande kraft, som om de avbokade biljetterna var giltiga på en avbokad resa till ett avbokat möte där vi möter alla döda klasskamrater i ett dammigt och nedsläckt stadsmuseum där allt vi tappat bort på vägen står utställt och klassificerat, med namnen i darrigt bläck på gulnade etiketter, som om jorden som drösslar från krukorna en gång ska täcka kontinenten, som om stora hemligheter satt fast mellan våra tänder, som om dessa ord väntade på en läsare som kommer att dra efter andan när jag sätter. Punkt.
Kategorier
3 svar på ”Man måste leva …”
Vad rätt du tänkt, vad du i kärlek vill,
vad skönt du drömt kan ej av tiden
härjas;
det är en skörd, som undan honom
bärgas,
ty den hör evighetens rike till.
Det är skönt att inte vara postmodernist, eller strukturalist eller såntdärnija….
Hej Olle!
Jag borde ha läst det här inlägget innan föreläsningen idag, så hade det funnits lite mer liknelser i förrådet när du frågade! =)
Kul att läsa också! Läser även Lottens blogg, efter att hon var och föreläste i textdesigngruppen, och jag förundras över hur energin får plats när ni är i samma rum =) (Kanske var det den egentliga brandorsaken??) Väldigt inspirerande föreläsningar båda två hur som helst. =)
MVH Frida
Jo, jag drar efter andan… för att förlösas av en lycklig suck.