Viveka Adelsvärd reflekterar över hälsningsfraser i SvD (Språkspalten den 6 oktober: Man ska ropa hej). Hennes tes är att ”hej” har tagit över helt i svenskan:
Denna hälsning används när som helst, var som helst och till vem som helst. [—] Är inte den svenska hälsningsordsrepertoaren lite — fattig?
Jag håller inte med! Visst finns det en liten arsenal av fraser som vi kan välja att avfyra. Alla uttrycker de olika sinnesstämningar eller sociala relationer:
tjena! (tjenare!, tjabba!)
morsning! (mors!, tjenamoss!)
hallå!
god dag!
Olle Bergman! (dvs. att presentationen ersätter hälsningsfrasen)
god morgon! (morr’n!)
god middag! (g’midda!)
god kväll! (god afton! får väl däremot betraktas som en arkaism — ett ålderdomligt uttryck)
Till denna lista vill jag också lägga det italienska ciao! som klingar så vänskapligt. Här i Eskilstuna känns det rätt att slänga till med ett finskt terve! i vissa sammanhang.