En armé av små män från främmande ort har vällt in i vårt liv. Och de är inte gröna, utan grå och kakifärgade. Grannen Eddie gick förbi en hobbyaffär på tjänsteresan, och sen var det klippt. Fyra lådor fick han med sig hem, och de lär nog bli fler: tyskar, japaner, amerikaner och ökenråttor. (Det sista är en besynnerlig benämning på stridslystna britter i kortbyxor.) Själv gjorde jag en räd i källaren och hittade en halvbyggd Hawker Hurricane och en låda med onämnbart men relaterat innehåll.
När vi sitter vid Eddies köksbord och skärskådar den multietniska samlingen, pillar på färgburkar och öppnar Den Farliga Limtuben, börjar minnena välla fram hos oss båda. Han växte upp vid Themsen och jag växte upp vid Öresund – men våra eftermiddagar i mitten av 70-talet tedde sig sällsamt lika: livet kretsade i stor utsträckning kring produkter från det brittiska företaget Airfix.
Om du tror att jag talar om en luftrenarspray med tallbarrsdoft så måste jag beklaga. Jag förmodar att du tillbringade din barndom med att flyga drake på vindsmekta ängar samt att klappa kattungar på höskullar. Trivsamt då, kan jag tänka, men dessvärre rätt andefattigt. Vad lärde du dig egentligen som är värt att kunna?
Eddie och jag, däremot, bar med oss verklig bildning ut i livet. Sekundsnabbt kan vi skilja en modell av slagskeppet Tirpitz från en modell av slagskeppet Bismarck. Och utan att tveka kan vi peka ut var beväpningen sitter på en Spitfire. Språkkunskaper fick vi också från dåtidens seriemagasin i miniformat. Vi vet t.ex. att vresiga och upprörda tyskar skriker Achtung!, medan vresiga och upprörda japaner skriker Banzai!.
Om tusen år kommer arkeologer som gräver ut mitt föräldrahem i Viken att göra gåtfulla fynd. De kommer att undra varför de hittar så många miniatyrer av amerikanska marinsoldater och japaner tillsammans. (Lupinerna var utmärkta palmer när vi lekte djungelkrig). De kommer att fundera över de utspridda, förbrända spillrorna av ett franskt Mirage-plan och en amerikansk flygande fästning (Här får de en ledtråd: toapapper, tändvätska och kinapuffar).
Men tydligast av allt minns jag dofterna – lim och färg vid Ikeabordet i tonårsrummet och penselrengöring i verkstan. I sjutton av mittiotalet låg min hjärna och skvalpade i en marinad av aromatiska lösningsmedel. Mitten av sjuttiotalet, menar jag. Men jag mår finfint. Inte blir man blodlös och känslotörstig, jag menar blodtörstig och känslolös av att leka krig. Nä, jag är from som en fluga, skulle aldrig göra ett lamm förnär! Jag är ju helnäck … helnykterist, t.ex. Bara jag har mina burkar är jag nöjd. I love the smell of lacknafta in the morning! Har du en spänn till en burk olivgrönt? Går mycket till klammo … kalmo … kamoflagemålningen, vet du.
Dörren till köket slås upp, och in stormar Lotten med rynkad näsa.
— Fy, vad det luktar! Hur kan ni sitta här inne? Här luktar ju som i en kemisk fabrik! Är det Eddie som har tvingat dig att lukta på whisky igen?
Hon tar tre kraftfulla kliv över golvet och ställer fönstret på vid gavel.
Det, måste jag erkänna, får mig att se lite klarare.