Sommar-feuilleton och medelklassdrama i fyra akter. Kapitel 2: I vilken skriftställarens gräsmatta begabbas, och översteprästen Olsson fäller sin dom.
Vilken mumsig morgon! Solen slänger guldkonfetti över nejden, tidningen är tyst och följsam och ölen är som vax i min famn.
Då kommer Olsson och utför visitation.
Idag är hans avsikt att syna min gräsmatta i kanten. Och det är väldigt vad det växer! Jag körde på en ölburk med gräsklipparen, bladet sprack och sen tog jag time-out för att fundera om det verkligen är värt allt besväret. Heiniken var det, och om det kan man ju tycka vad man vill.
Själv har Olsson en grön heltäckningsmatta framför huset där stråna står i enskild ställning. I Olssons rabatter håller perennerna folkomröstning och slänger ut ogräset. Mellan cementplattorna framför förstutrappan hittar man mindre liv än på månen. Men i regnskogsfukten i växthuset står Olsson som en sval kolonialist och vattnar tomaterna med nappflaska.
Om Olsson skulle starta en religion skulle bibeln innehålla evangelium enligt EnPeKå. Han älskar monokulturer och avskyr artblandningar, stilblandningar och färgblandningar. I vår gräsmatta däremot lever klöver, maskrosor, tusenskönor och mormors glasögon fredligt sida vid sida. Omrörning förnöjer, tycker vi (utom när det gäller whisky – då är det single malt som gäller).
– Hittar du något gräs? frågar jag Olsson.
– Du får nog göra något åt maskrosorna, säger Olsson. De sätter frön, vet du.
Jag stirrar fåraktigt, och säger ingenting. Idag tänker jag göra motstånd. På ogräsrotsnivå.
– De flyger, vet du, säger han till sist.
Aha! tänker jag. Luftlandsättning och gerillainfiltration!
– Hur tar man bort dem? frågar jag lydigt.
– EXTERMINATOX® – det funkar alltid hos mig. Strolla det på gräsmattan så dödar det allt. Utom gräset då alltså. Jo, du – funkar fint!
För ogräsmördaren Olsson är den kemiska industrin fundamentet på vilken trädgårdskonsten vilar. Som frilansande organisk kemist dräper han misshaglig grönska och däri befintligt insektsliv med sofistikerad urskillning. Sommarbrisen för med sig en arom från Olssons trädgård – inte av mimosa och liljekonvalj men av pyretroider, glyfosat och fenoxisyror. Hur hade han det som barn, egentligen?
Olsson senior: Titta nu på TV-Nytt, Olsson lille, och var inte en sån fjolla!
Olsson junior: Men far, det är ju kriget i Vietnam!
Olsson senior: Kolla vilken fräck B-52:a! Ser du att den sprutar gift på träden. Nu trillar alla löven av – MO-HA-HA!
– Akta! ropar Olsson, och väcker mig bryskt ur mina funderingar. Akta svamparna på marken!
Mycket riktigt: mellan mina tår sticker små ljusbruna svampbebisar upp sina hattar.
– Du kan få fotsvamp, vet du, säger Olsson allvarligt.
– Det kan inte vara så att det är min fotsvamp som fått fäste i gräset? föreslår jag.
Olsson tittar på mig med en blick som kaustik soda.
– Jisses! fortsätter jag. Då förstår jag vad det är som växer på panelen i gillestugan! Jag som trodde det var ostronskivling.
Olsson uppbådar sitt sista tålamod:
– De försvinner om du sprutar på AGGRESSEX®. Vill du låna lite?
– Så det räcker inte med att tvätta fötterna? frågar jag oskyldigt.
Då går Olsson hem. För att vaxa motorgräsklipparen, eller nåt. Han är sur tror jag. Bra – nu tar det säkert två dar innan han är här igen!