Elva dagar efter den 23 mars.
Efter vår första dag i Ukraina gick vi ombord på det chartrade sovtåg med vilket vi skulle färdas hit och dig i Ukraina och Ryssland den kommande veckan.
I Ukraina är lönekostnaderna låga (läs: vanligt folk lever på en skitlön!) vilket gör att personaltätheten är hög i alla sammanhang. Överallt finns en massa vänliga kvinnor som hjälper till med ditt och datt – på tåget, på museerna, på badhuset vi besökte. (Var karlarna håller hus vet jag inte. De sitter väl och spelar domino i en källare.)
Sålunda fanns det en värdinna i varje vagn som hade ganska lite att göra, och som blev överlycklig om hon fick hjälpa till med att hämta rena handdukar eller bjuda på en kopp te(”chai”).
Här vill jag le-eeva, ja, hä-är vill jag dööö … NOT!
Så här ser vyn ut från trapporna till järnvägsstationen i Dnipropetrovsk. Gång på gång förundrades jag över hur kommunismen misslyckats med att skapa stadsmiljöer för ett gott liv, där vardagen känns trivsam och man får bekräftelse på att man har ett eget, unikt människovärde.
En krallig Trotskij? Nej, den gode revolutionären Petrovskij som gett staden sitt namn. De sovjetiska stenbelätena tronar på hedersplats i städer och samhällen, precis som för 20 år sedan.
forts följer … nu måste jag jobba!
Ett svar på ”Längs Dnepr 1”
…skapa stadsmiljöer för ett gott liv, där vardagen känns trivsam …
Jag har visserligen bara varit 16 dagar i USA, men vi har ju sett en massa filmer –
De flesta städerna i US är ju också hopplöst otrivsamma med europeiska mått mätt.
Det enda undantaget vi upplevde var San Fransisco.
Sedan åkte vi ju omkring i Öst, på bakom järnridån, innan den föll.
Städer med ett gemensamt förflutet, men som hamnat på olika sidor om muren – Vilken skillnad – i öst avsaknad av FÄRG, blomlådor och ”finish” gav ju EN TRISTESS.
( I Budapest såg vi inte EN klippt gräsmatta i villaträdgårdarna, kulhålen i putsen från revolten 1956 fanns kvar 30 år senare…)
Heja den personliga äganderätten som skapar dito omsorg.