Utifrån deras beteende i adventsmörkret går det att dela in svenskarna i två grupper: de som vet att de kan dö, respektive de som aldrig funderar över saken. Den första gruppen glittrar så vackert långtdärframme i billyktornas sken, de andra dyker upp som ett vadihelvete! i form av en svart skugga i det svarta nånstans vid högerskärmen.
Jag tillhör en välindoktrinerad Televinkengeneration för vilken reflexen är lika självklar som att aldrig, aldrig någonsin slänga skräp på marken. Det är inte bara det att jag gillar säker trafik där alla får komma fram till punkt B – jag tycker dessutom det är vackert med reflexer. Det är något med de där mänskliga rörelserna utan kroppar som fascinerar mig.
Den som saknar reflex kan mejla; jag har både spöken och Fantomenfysionomier att bjuda på.
Ett svar på ”Reflexpolisen”
Jag hör också till de entusiastiska (ja, nästan fanatiska) reflexanvändarnas skara! Fantomenreflexen lät ju oerhört lockande, men jag har redan en rosa katt, en grön drake, ett fint rött hjärta och säkert några till, så jag hoppas den går till någon som verkligen behöver den!