Pratglada väninnor

På väg hem från Lund får jag anledning att komplettera min kollega dr Lotten Bergmans antropologiska arbete från SJs förstaklassmiljöer.

Förutsättning: På hårddisken ligger en ofärdig artikel och orsakar klåda i själen. Väl medveten om att redaktören snart kommer att efterlysa den via mejl eller mobil (Hej Björn!) beslöt jag att välja första klass på tåget hem. Två hundra spänn dyrare, men

• här får jag kostnadsfri internetuppkoppling (–100 kr)
• arbetsmiljön är lugn och ostörd (– 3 % av textarvodet, dvs. 100 kr).

(Att skriva på tåg får mig alltid att associera till en Cage of death-match i amerikansk wrestling. Om ni har sett första Spindelmannen-filmen vet ni vad jag talar om:

Du och motståndaren instängda i en stålbur. Ingenstans att fly! Kampen är allt, ingen vila förrän den är över.)

Händelseutveckling: Allt är perfekt. Platsen är bekväm, prylarna inkopplade och internet funkar fint. Omkring mig håller man truten. Alla riktar uppmärksamheten mot en datorskärm, en tidningssida, det förbiilande landskapet eller insidan på ögonlocken.

Alla utom två: de pratglada väninnorna. De ser trevliga ut, de är fulla av vitalitet ut och vid ett cafébord hade jag gärna deltagit i deras samtal. Men inte nu.

Inför högljudda tonåringar kan man agera sura gubben, men vad säger man till ett par verserade, självsäkra och uppenbarligen högutbildade kvinnor i ens egen ålder?

Min Cage of death har förvandlats till en hönsbu …, ooops – härskarteknik! Aaargh. Här sitter jag och skriver av mig min irritation istället för att göra färdigt min artikel.

Stoppa pressarna! I Hässleholm stiger en väninna på. Kommer intensiteten i samtalet att öka med 50 %? Missa inte den spännande rapporteringen från det resande Sveriges frontlinje.

– Ticktack! säger klockan. Ticktack!

– Asså, den är jättebra, tycker jag. Den kanske ryms inom det här borta? säger hon som steg på i Hässleholm.

– Jag vet inte det, men jag hade möte med Johan. Vi måste få nån ordning på det, säger den kortklippta blonda.

– Sånt kan man köpa på Ikea, såna tallrikar är skitbilliga, säger den mörkhåriga med hästsvans.

I övrigt är det tyst som i graven, förutom det lätta prasslet av tankar med myrkrypningar, ett lätt porlande av magsyra och det diskreta hummandet av nackmuskler under statisk belastning.