Det är trist att höra hur enstaka musiker kan härja runt och förstöra i övrigt utmärkta låtar Linda McCartneys tutiga lilla synt på Venus and Mars är ett bra exempel. Eller ta alla de idiotiska försök som gjordes med att ersätta kompgurorna med keyboard-stämmor under åttiotalet.
En musiker som alltid stått och småpinkat på sina egna opus är David Bowie. Jag köpte nyligen ett sprängfyllt samlingsalbum (Platinum Collection – 57 låtar!) och förundrades över hur David envisas med att tuta i sin saxofon i tid och otid.
Det är inte bara det att ljudet sig är gnöligt och oskönt – David får sällan saxofonen att rätta in sig i ledet bland de andra instrumenten. Den bara vinglar omkring i låtarna som en alkis på en allsångsafton.
3 svar på ”Davids förnicklade saxofon”
Var varsam – Bobo spelar numera saxofon!
Jag tycker det är underskattat med dåliga (halvbra?) instrumentalister. Kolla bara Carl-Johan De Geer, Sveriges genom tiderna sämsta trombonist. Vad hade Gunder Hägg och Blå tåget varit utan honom?
Själv är jag för övrigt en betydligt sämre saxofonist än David B., fast jag spelar ändå.
”Den bara vinglar omkring i låtarna som en alkis på en allsångsafton.” Det var en väldigt talande beskrivning. Och jag kan inte annat än att hålla med.
Kill your darlings heter det ju på reklammakarspråk och det passar precis lika bra att använda inom musiken.
Hur många låtar är inte förstörda av meningslösa gitarrsolon?
Och jag är ändå gitarrist.