Gulgrön gas i mitt arbetsrum

Nu har gubbarna hackat bort det brända och sprejat med natriumhypoklorit. En stark doft av badhus sprider sig i huset. Jag trodde att jag skulle stå ut i gästrummet som ligger lite vid sidan av, men klorlukten sökte sig in via ett ventilationsrör. Snart märker jag att det sticker i halsen och att munnen fyllts med en underlig, metallisk smak.

Natriumhypoklorit faller sönder till klorgas som omvandlas till saltsyra när det blandas med vatten – ja, hela historien hittar ni här.  Det var så de dog, de stackars soldater som andades in den gröngula röken som fienden lade ut över första världskrigets gyttjiga landskap. Första gången klor användes som stridsgas var den 22 april 1915 då tyskarna bombarderade de franska linjerna vid Ypres med gasfyllda granater. Snart var gaskriget ömsesidigt, och värre saker som fosgen och senapsgas spred fasa, smärta och död.

”Gas! Gas! Quick, boys! –  An ecstasy of fumbling,  

Fitting the clumsy helmets just in time;  

But someone still was yelling out and stumbling,  

And flound'ring like a man in fire or lime . . .  

Dim, through the misty panes and thick green light,  

As under a green sea, I saw him drowning. 

In all my dreams, before my helpless sight,  

He plunges at me, guttering, choking, drowning.”

Wilfred Owen, Dulce et Decorum Est