Med Facebook fäktar jag mot döden

Publicerad i Populär Kommunikation hösten 2009.

För ett år sen tyckte jag Facebook mest var trams.
Idag tycker jag det är ett utmärkt vapen mot livskriser, åldrande och död.

Sociala nätverkssajter är väl knappast något man
förknippar med generationer som besväras av presbyopi, prostataförstoring och
dyra topplån. Det skulle möjligtvis vara de tjänster som har en tydlig
professionell inriktning, till exempel LinkedIn och Plaxo. Men faktum är att
Facebook, där var fjärde svensk är medlem idag, befolkas av användare i alla
åldrar – även fossiler som minns Televinken och vet vem Tage Danielsson var.
Just av den anledningen är ”Fejan” numera mindre hippt bland yngre användare.

För mig började det som sagt inget vidare: min
smekmånad med Facebook var ganska misslyckad. Jag gjorde nämligen misstaget att
pröva allt som kom i min väg, och snart var jag engagerad i tester, listor,
rankningar, välgörenhetskampanjer samt virtuella vendettor där jag skulle kasta
snöbollar, mula tjallare eller göra karriär som zombie. Till slut ledsnade jag
och dikade ut det nätverksträsk jag klafsade omkring i. Bort, bort med hungriga
gosedjur, vampyrkrig, ”Vi hatar Che Guevara-tröjor” och ”How well do you know women?” Med tiden utvecklade Facebook och jag
en stabil relation.

Idag tillbringar jag ungefär 20 minuter per dag med
att skriva statusrapport, kommentera och bläddra i bildalbum. Tjänsten som
sådan betraktar jag långt ifrån perfekt, och jag är den förste att erkänna att
det finns gott om ytligt dravel och skamlös kommersialism att irritera sig
på.  Ändå vågar jag hävda att
tjänsten höjer min livskvalitet som 45-åring på flera olika sätt.

För det första gör Facebook mig på gott humör. När
jag går in på min startsida och läser statusuppdateringarna från Lisa, Jacob,
Charlott, Fredrik och allt vad de heter så måste jag ju le, även om det är en
regnig förmiddag med momsrapport. Jag ser att mina släktingar, vänner och
bekanta stretar på längs livets steniga stig, precis som jag. Här och där petar
jag in en kommentar – inte minst för att muntra upp dem som antyder att de
har det motigt.

För det andra hjälper Facebook mig att behålla
eller leta rätt på de där människorna jag möter helt flyktigt, genast fattar
tycke för och med vilka jag anar ”the
beginning of a beautiful friendship”. Att hålla kontakten med någon på
distans, sådär lite försiktigt till en början, var ganska knepigt före
internet. Facebook gör det hela enkelt och är det perfekta verktyget för att
utveckla bekantskapen med till exempel experten som jag intervjuade för en
artikel eller guiden som jag mötte på en resa. På så sätt kan jag välja mina
nya vänner med omsorg, vilket känns allt mer angeläget när man har uppnått
hälften av sin förväntade livslängd.

 För det tredje hjälper Facebook mig att leta rätt
på människor som har försvunnit in i det förgångnas dimmor, människor som bär
på små bitar av mig och mitt liv – vissa av dem även en bit av mitt hjärta. Om
jag skulle skicka massmejl till mina gamla studiekamrater och idrottsvänner och
be dem skriva ner sina minnen av mig så skulle jag säkert få tillbaks en
komplett biografi med episoder som jag fullständigt har glömt bort. När min
pappa dog i somras nåddes vi – helt oväntat – av omtänksamhet från personer som
vi delade vardagen med för trettio år sedan.

Kort sagt säger Facebook till mig att ”Ja, du lever
– och det jämsides med andra som är som du”. Och det måste ju anses vara ett
hoppfullt budskap.