Byggd för att bestå ringlar muren ett oslutet varv kring det ängsliga gyttret av hus där övergivna kyrkors revben sticker upp ur ödetomterna. Trapporna leder ner till fördärvet, gatorna slutar i svängda frågetecken, där ordlösa kvinnor rastar namnlösa hundar. Män slår plåt på taken, kritfärgen rinner som blod i rännstenarna och murgrönan växer som skummet på ett långkok.
Och rosorna, de står i tiden fram.
3 svar på ”Kalksten och rosor”
Ah. Min djefla poet.
Murar har vi inga – men hundar har vi!
Kvinnan är inte ordlös, utan har komponerat följande HAIKU:
Även i Viken
iakttages hundar som
pryder november.
Det senare anspelar på dagens blogg!
Å jag som trodde du var i Visby!