Dr Christina Björkman
Jag var den okyssta med pinniga ben
Mitt intellekt ritade noggranna kartor över världen
med uppenbara vägar att följa
men mina känslor snubblade vilse i snåren
Vem kan klandra mig att mitt liv blev att hata
när allt levande skydde mig?
Hat fanns bakom varje gång jag lyfte handen,
varje gång jag talade.
Även min omsorg var uppblandad med hat.
Jag upptäckte snart att min hjärna var skarp nog
att hugga av vad som helst på mitten.
Att döda allt i min väg stillade oron för stunden.
Att döda var min tröst
Att förgöra det liv som skydde mig så.
Aldrig dog drömmen om att vara som de andra
trots att jag gjorde allt för att förneka det.
Gång på gång sådde jag
men ingenting ville växa.
Varje muskel i min kropp gjorde motstånd
Jag kvävde dem med min egen skrämda kropp
Iskylan från mitt hjärta fick de små liven att ge upp.
Må jag aldrig inse vem jag var.
Den ensammaste kvinnan i världen.
Den av ingen avhållna, den oälskade.