Webbrensning 7: Nästa saga

Det var en fågel som inte bad om mycket från livet –
bara litet fågelfrö, några små pinnar att bygga bo av och en och annan
solstråle till tröst.

Det förvägrades honom. Istället fick
han äta beska maskar som torkat till läder på asfalten vilken bredde ut
sig i alla riktningar. Sitt bo fick han bygga av en komocka där
gulbruna flugor krälade. Från den gråvita himlen kom aldrig någon klar
solstråle, bara några timmar av dunkelt skymningsljus mellan de svarta,
dimmiga nätterna.

Den lilla fågeln undrade varför det blev
på det här viset. Kanske om han flög till det högsta berget på Jorden
skulle någon där, som hade utsikt över hela världen, svara på hans
fråga.

Han flög och flög på sina tunna små vingar, högre
och högre, kämpade tappert mot köld och stygga kastvindar, en liten blå
virvlande snöflinga bland tusen stumma, vita syskon.

Fågelns
krafter var så gott som uttömda när en särskilt stark vind slet honom
ur det gråsjaskiga snövimlet och kastade ut honom i ett strålande klart
solsken. Vita vidder och taggiga bergskammar låg under honom, ovanför
bara himlen och den vitglödande solen. Och där, på det högsta bergets
topp såg han konturerna av en mager man med tovigt skägg.

Han landade mitt framför mannen, outsägligt lycklig, förväntansfull. Nu skulle han få de svar han grubblat över så länge.

Den
vise mannen vaknade upp ur sin slummer, fick syn på den lilla fågeln,
fångade honom blixtsnabbt med seniga händer, vred nacken av honom i en
enda resolut rörele Det knastrade när han tuggade hela den lilla bollen
av blod, fjädrar och ben. Efter att ha svalt med viss möda rapade han
ljudligt och föll in i sin frusna slummer igen.