Något som jag alldeles har glömt bort att sköta om i mitt liv är musikerkarriären.
När jag om femtio år ligger på Mälarsjukhuset med syreslang i vänstra näsborren och dikterar för min sekreterare kommer jag gång på gång – på gammelmäns vis – att återvända till det faktum att jag aldrig gav musiken den tid den förtjänar. Tjugofem barnbarn, Nordiska rådets pris, DM i nattorientering och Generalsekreterare för FN – ja, ja, ja – man jag fick aldrig sjunga i Allsång på Skansen.
Under det funderande som jag ägnar mig åt emellanåt har jag kommit fram till att jag skulle låta så här om jag uppträdde. Akustisk gitarr och bas är en genialisk ensemble. Mycket bank och biljud på gitarren (måste vara välbyggd så att stallet inte ryker). Och gapig sång.
Och tänk att ha en stämsångare som bara lydigt stod och fyllde på. Och så den där bassisten till höger som farthållare … mmm!