Där och då, för 25 år sen

Igår var det 25 år sedan jag för första gången såg mitt livs kärlek komma emot mig, någonstans framför centralstationen i Lund. Mitt visuella minne har placerat henne på en plats som förmodligen inte finns – som om hon korsade en gatsnutt mellan nedgången till tunneln under perrongerna och taxiparkeringen. 

När jag blundar ser jag henne rak i ryggen och med energisk gång, hennes leende är brett och skapar oemotståndliga små skrattrynkor på kinderna. De blonda lockarna omger hennes hjässa som vattendimma och glitter från en fontän. Hon har på sig en röd anorak, lappade jeans, raggsockor och basketsneakers.

”Min kära är såsom en smärt gran,
såsom en sjungande vattubäck
och såsom en ung ros,
när daggen faller vid morgontid.
Och hennes däjelighets makt är såsom en stor krigshär,
den där nederslår sina fiender
med starkt dån och vagnar och resenärer
och högt ropar: ho kan motstå mig?

[—]

Si, hennes gång är som en dans över ängarne
och såsom en stor konungs dotters dans,
och hennes röst är såsom ett vackert läte
och såsom en lustig musik i bergen,
och hennes anletes glädje
är såsom en sol över sjöar,
de däjeliga sjöar i dalarne.”

FRÖDING: Ur ”En hög visa” (Gitarr och dragharmonika, 1891)

Jag hade ingen aning då om vilken lavin av händelser som skulle utlösas av detta möte. Det har gått drygt 9 000 dagar sedan dess, så det måste handla om miljontals upplevelser, samtal, möten, erfarenheter, insikter, val, beslut …