Jag googlar på den svenska webben om begreppet ”mobbing”. Rätt som det är stöter jag på en sida som lär ut den så kallade Gemensamt Bekymmer-metoden. Det rasslar av tioöringar i min hjärna när jag läser. Det här är alltså manuset till den bisarra pjäs vi tvingades delta i för några år sedan, då en person jag älskar så innerligt fick stryk varenda dag i skolan.
GBm är, som jag ser det, en love, peace & understanding-metod som går ut på att de vuxna pedagogerna ska smycka sig med blommor och känna sig Bamsemysiga och förträffliga. Hade de följt upp resultatet av hela denna hycklande härlighet hade de bleknat av förskräckelse.
Därför ska jag be att få lägga till en fas V till metodbeskrivningen:
Nöjda med att ha ljugit sig blå under samtalen i fas IV återgår de misstänkta mobbarna till att håna, frysa ut och fysiskt misshandla (det i pedagogens ögon f.d.) offret. Nu har deras självförtroende växt eftersom de insett att de enda som stod i vägen för deras maktutvidgning, dvs. de vuxna på skolan, är fullkomligt tand- och aningslösa.
Som en särskilt roande detalj i den nya vågen av trakasserier använder de sig av sådant som framkom under de förtroendefulla samtalen. Eftersom offret där – i försoningens namn – gav upp de sista resterna av sin stolthet är han eller hon nu fullständigt hud- och försvarslös.
Samtidigt sitter pedagogerna i lärarrummet och njuter av den varma, goa känslan i maggropen. En behaglig stämning!
7 svar på ”Tillägg till antimobbing-metod”
Hej!
Hittade länken till det här inlägget av en slump. Vår son blir mobbad och vi försöker på alla sätt att hitta en annan skola till honom. Jag tror inte ett enda dugg på att
a) mobbningen kommer att upphöra, trots
b) allvarliga samtal med mobbaren.
(Det är mer än en men han är liksom allvarligast.)
Vår som ska börja åttan nu och har först nu (sista två veckorna av terminen) vägrat gå (i det här fallet: åka buss) till skolan. Vi har inte fattat hur allvarligt det har varit eftersom han inte har pratat om det hemma förrän nu.
Intressant mumbojumbo du hänvisar till!
Jag förstår Din upprördhet och Din ilska. Du har dessutom direkt erfarenhet av det.
Jag blir alltid djupt upprörd när mobbning kommer på tal.
Jag läste de länkar Du gav i Din blog:
Det är inget fel i att lära sig konfliktlösning och medlingsteknik.
Och det är inget fel i att medvetandegöra mobbning. (Det förvånar mig att så många lärare är så aningslösa och passiva.)
Men det är klart att mobbning är mer komplicerat än så.
Det är också fråga om makt och utstötning. Några som njuter av det och några som deltar för att höra till och accepteras i en grupp. Tonårstiden ä r förfärlig i sin omognad och brist på empati. Sin potentiella grymhet.
Jag läste Paul Peter Heinemans bok om mobbning som han skrev på 70-talet när han upptäckte att hans son mobbades grovt. Jag skall leta upp den igen.
Hur tycker Du att man skall tackla mobbning?
Jag kopierde Din blog och har läst om den flera gånger. Jag blir upprörd varje gång.
Jag gick in, som Du, på google och läste:
Olweus, som sedan många år är verksam i Norge, har identifierat fyra framgångsfaktorer i skolors insatser mot mobbning:
1. En skolmiljö präglad av värme, intresse och engagemang från de vuxnas sida.
2. Tydliga gränser mot icke-önskvärda beteenden.
3. Konsekvent användning av någon form av icke-fysisk och icke-fientlig sanktion mot dem som bryter mot reglerna.
4. Vuxna, i båda skola och hem, som uppträder som auktoriteter.
Till de eviga skolpolitiska trätorna hör frågan om det är den sociala fostran som kommer först och de goda skolresultaten sedan, eller om det tvärtom är en stark betoning av uppgiften att ge kunskap som lägger grunden för ett gott socialt klimat i skolan.
Motsättningen är falsk, för de faktorer som Olweus identifierat som avgörande för framgång i arbetet mot mobbning är desamma som de som brukar hittas bakom skolors goda studieresultat.
Vuxna ska uppträda som vuxna. De ska bemöta barnen med värme och respekt. Men samtidigt måste de våga vara tydliga med att de vet saker som barnen inte vet och att det finns sådant som inte är förhandlingsbart eller tänjbart.
I vissa grundläggande avseenden är lärare och föräldrar auktoriteter med rätt och skyldighet att bestämma.
Du har förståss läst det mesta som går att läsa om mobbning, vad skulle Du vilja att skolan hade för policy?
Olweus framgångsfaktorer är en bra utgångspunkt. Utifrån dem kan man skapa en miljö som är trygg för dem som är vana vid att betraktas som udda.
När det gäller själva mobbingen är det viktigt att de som mobbar får veta att de gjort något som är ORÄTT. Inga flummiga ”å ena sidan–å andra sidan”-diskussioner!
Härvidlag vill jag bannlysa ett uttryck som får mig att se rött: ”inte okej!”. Det används ständigt av dem som inte har modet att uppträda som auktoriteter.
Olle, hej! Matildas fikarum här. Jag har länkat till din text som jag finner bland det vettigaste jag läst i det här ämnet.
Jag kan rekommendera en bok som heter ”Mobbad, det har vi inte märkt!” skriven av Eva Larsson. (www.mobbning.se)
Den är helt suverän och tar upp elakhet ur en annan aspekt än PP Heinemann, som jag också läste på 70-talet.
Jag önskar att jag hade läst Evas bok i början av min lärarkarriär… för jag förstod ett och annat om hur det hela funkar… och jag har nog valt att blunda i vissa fall. Tyvärr. Inte numera dock!
Jag blev mobbad under min skoltid. Inte slagen eller sådär utan subtilt utesluten för att jag var rätt udda, jag var aldrig angelägen om att göra som de andra gjorde. Nu ser jag det som en styrka.
Jag tror inte på några metoder som innebär att barn lämnas att själva lösa sina konflikter. Faktum är att jag misstror de flesta metoder som svenska skolor använder sig av för att lösa mobbing. Allt verkar syfta till att på ett eller annat sätt, utpeka den mobbade till orsaken till mobbingen.
Man utgår från att barn är snälla och oskuldsfulla men de är, som du påpekar Olle, sanslöst grymma.
Jag håller med om att vuxna ska vara vuxna. Vuxna ska ta ansvar och de som kom på den s.k. farsta-modellen och att ha barn som medlare borde brännas på bål.