Hypotes om kärleken

”A: Where? Oh, what is my theory? This is it. My theory
that belongs to me is as follows. This is how it goes. The next thing
I’m going to say is my theory. Ready?
Q: Yes.
A:
… This theory goes as follows and begins now. All brontosauruses are
thin at one end; much, much thicker in the middle; and then thin again
at the far end.”
Monty Python’s Flying Circus (1969)

Min hypotes började ta form nån gång på 1980-talet. Med åren fick den skarpare konturer. Den utsattes för prövning gång på gång, tragglades, manglades, dryftades och synades i kanten. Två decenniers vardagar sprang kors och tvärs över den med klunsiga tofflor, snedgångna sneakers, hackande pumps och dyngsura kängor. Den värmdes rödglödganden, vändes och vreds, valsades och veks, bultades och bankades och doppades i verkligheten med ett fräsande.

Ja, och så var den här. It goes as follows:

Den tvåsamma kärleken låter ett par halvgångna människoeländen foga in de gemensamma dygderna och styrkorna i varandras hål och brister på ett sådant sätt att ur detta dubbelvrak uppspringer två hela personer, starka nog att leva det vidare livet med viss värdighet till dess något av allvarlig natur – förhoppningsvis döden – skiljer dem åt.

Vackert så. Nu ska jag tvätta – 60 °C, blåtvätt.

Den djefla mannen känner sig i dagarna aningen halverad.