Jag är en hungrig påbörjare av böcker, men en däst avslutare. Det hör bland annat ihop med att jag tycker att de flesta fackböcker lämnar ifrån sig de bästa idéerna, resonemangen och kunskaperna i början. Bokvärlden är – precis som filmens värld – full av verk där fantastiska förstahalvor går över i seeega sluthalvor.
Men nu har jag varit flitig och disciplinerad och fått högen på nattduksbordet att krympa med hälften. Dags att göra bokslut över sommarens böcker. Först ut är en roman av Eyvind Johnson.
Varför läste jag den? För att jag vill beta av det mesta av denna min husgud, och den här boken var så vacker när jag stod och valde i hyllan.
Vilka lärdomar drog jag? Inblickar i fransk 1600-talshistoria – inte minst hur Richelieus välde präglade landet.
Vilken upplevelse gav den? En upplevelse av sorg: hur enfald, dogmatism och härsklystnad krossar enskilda människors liv.
Vad fäste jag mig mest vid? Huvudpersonens karaktär.
Var den nöjsam att läsa? Det är nästan alltid nöjsamt att läsa Johnson. Men den kunde gjorts en fjärdedel kortare.
Fick du lust att fördjupa dig i ämnet? Hurdå, isåfall? Läsa en sammanfattning av franskt 1600-tal, och anteckna viktiga årtal i min stora historiska översikt (mer om den i en kommande bloggartikel).
Skulle jag kunna rekommendera den? Till vem då? Jag rekommenderar den hjärtligt till alla som dels är historieintresserade, dels vill läsa svensk prosa av yppersta märke.