Michel kör som en galning i sin jaguar

Michel kör som en galning i sin jaguar
nedför Dag Hammarskjölds väg, förbi domkyrkan, över Fyrisälven.
Gasqueklädda studenter räddar sig upp på trottoaren
står och glor efter de röda baklyktorna som försvinner i grådiset.

Michel låter sig slukas av det skandinaviska höstmörkret
irrar med rusande motor på oljegrusvägarna norr om Knivsta.
Han tänker sig död, på väg att lösas upp i vinterns magsäck
en vitslemmig bål med stympande lemmar.

Som han hatar. Han hatar kylan och mörkret och människorna.
Ingen vill ge honom det han begär, ingen är värd en tanke.
Världen är en  ormgrop där kroppar slingrar och vältrar i vämjelse och lust.
Varje själ en förtryckare, en plågoande, en bödel.

Bokstav för bokstav formar Michel ensamhetens evangelium.
Om han befinner sig i döden eller i livet vet han inte längre.
Bara att han är övergiven – av sig själv och alla de andra.

Om Foucaults Jaguar.