Saga om ett envist löv

Två löv satt bredvid varandra på en gren. Hela sommaren prasslade de vänligt om ditt och datt men när hösten började närma sig blev de som främlingar för varandra.
– Snart ska jag vila bland dem som susade och prasslade före oss. Jag blir gul och torr, faller ner till jorden och löses upp i myllan med mina bröder och systrar.
– Jag tänker inte falla ner och jag kommer fortsätta vara grön, sa det andra lövet.
Oktober kom och alla löven föll till marken utom ett som satt grönt och trotsigt längst ute på en gren. Då kom en botanist från naturhistoriska museet förbi, förundrades över denna besynnerlighet och plockade lövet från grenen.

I sextio år satt lövet inklämd mellan gråa papper i ett herbarium. Sedan brann hela museihelvetet och uppstoppade armadillor, snustorra valben och spritbägare med hundra år gamla hästfoster flammade och sprakade så att det bolmade och rök i hela fanskapet och teglet sprack och rutorna sprängdes och golven föll in och väggarna rämnade och svarta sotflagor föll över hela huvudstaden.

Det lilla torra blekgröna lövet brann upp på en sekund och förvandlades till koldioxid och vattenånga som virvlade upp mot himlen i den rytande uppåtvinden från branden. Och över land och hav svävade miljoner och åter miljoner koldioxidmolekyler på jakt efter gräs och löv som kunde svälja dem och låta dem ingå i ännu en cykel av liv.

Det sista lövet tänkte var innan han förintades, alternativt återföddes, var ”om jag inte vore så jävla envis …”.