När jag inte fått sova ordentligt faller metaforerna som mogna äpplen från förgreniningar och vindlingar i min vajande hjärna.
De bara dunsar i gräsmattan, ligger där stötta och övergivna och rullar sedan bort till glömskan/grönskan i utkanten av medvetandets oklippta gräsmatta.
En gång i tiden plågades jag av att veta att de var försvunna för alltid. Därför intalade jag mig att de skulle dyka upp igen – nya äpplen, nya dunsar.
Fånga upp dem, skriva ner dem. Som att samla upp varje droppe blod man hinner spilla under ett liv, varje droppe svett.
Antalet bokstavskombinationer inom givna ramar är ändligt och inte särskilt stort. Det är livet som är så obrukbart kort för den som försöker begripa allting som någonsin sagts, tänkts och skett.
Bättre att beskåda och förundras. Allt som skett, sker och kommer att ske är bara granna glasbitar i ett kaleidoskop.
I det ligger ett slags hopp.
3 svar på ”Droppade metaforer”
Att metaforer är som frukter på hjärnans förgren(ing)ar är en elegant liknelse: i rikbärande tider kokar man metaforikmos och bakar metaforikpaj i den mån man har tid. Magrare säsonger får man söka sin frukt bland de EU-anpassade produkterna som saluförs i alla stormarknader. Men rådjuren som kalasar på fallmetaforerna för att därefter systematiskt ramponera resten av växtligheten i trädgården, vad kallar man dem?
Härligt insiktsfullt!
Det där skall jag försöka ta till mig. :o)
Bättre att beskåda och förundras
Sedan jag efter 70 års levande skaffat digitalkamera är jag mycket mer NÄRVARANDE i mitt liv!